Total frånvaro av sväng

2007 till Swedish Jazz Celebration lades i år ut på saxofonisten Fredrik Ljungkvist, framstående på frijazzscenen.
Jag kan inte påstå att jag har hört mycket Ljungkvist - men de element som ingår i hans svit Mineralogy har jag hört hundratals gånger.
Den moderna konstmusiken från 1950- och 60-talen är en hörnsten i Ljungkvists mineralogi; likaså free form-jazzen à la Ornette Coleman (lustigt nog från samma period); likaså Jan Johanssons jazz i folkton (ännu lustigare nog från samma period).
Frånvaron av storform skiljer emellertid Ljungkvists verk från de konstmusikaliska kollegornas alster; frånvaron av tät ensemblekänsla från Colemans/Cherrys öronöppnande skivor; frånvaron av drömsk vekhet från Johanssons lyrismer. Det som förenar verket med majoriteten av dagens svenska frijazz är det högst samtida inåtskådandet och den så gott som totala frånvaron av sväng.
Den allt överskuggande känsla som infinner sig efter Ljungkvists skoningslösa stening av den konsternerade publiken känner jag igen från anekdoten om Igor Stravinskij. Efter att ha suttit igenom uruppförandet av ett nytt modernistiskt verk tillfrågades mästaren om sin åsikt. "Well, it?s good", svarade denne. "But who needs it?"