?Totta? i blå himmel blues

Nynningen och deras version av Majakovskijs text, Nationalteatern och Jack the Ripper och Rövarkungens ö och den om greven, plast och jag och att Livet är en fest, råbarkat stålkantad blues med Tottas Bluesband. Och så många exempel från de soloplattor som ?Totta? ägnade sig åt att ge ut under det som kom att bli det sista decenniet av hans liv. Det fanns bara ingenting annat att göra. Det kändes som om det ovillkorligen behövdes. Det blev till och möjligen bättre genom att göra på det här viset. Men det har fortfarande långt ifrån på allvar helt sjunkit in i och definierat sig för mig, att den här formellt kärve och lätt buttre mannen faktiskt är död och borta och transporterad till blå himlen blues nu. Och att livet, åtminstone just nu, inte alls är någon fest. Herregud, ?Totta? ? du skulle ju spela på det nya Kulturhuset i Luleå! Det lovade du ju när vi åt lunch på Gennys, då i början av februari. Det sista besöket i Luleå. Det sista samtalet. Nu är det bara att kryssa över ännu ett mobiltelefonnummer i den adressbok som redan innehåller alldeles för många sådana överkryssningar. På måndagsmorgonen ringde Pelle Lindblom från Radio Norrbotten och ville att jag skulle komma dit och prata om ?Totta?. Klart att jag ställde upp på det. Och det kändes självklart att de två låtar som skulle rama in det snacket var dels John Holms fenomenala översättning av Steve Earles Goodbye, som på svenska heter Farväl, och så även Mauro Scoccos hisnande Sex fot under? den som ?Totta? själv i skivans liner notes skriver så här om: ?Mauros starka låt om vad som komma skall. Sjungs numera, har jag ofta hört, på begravningar.? Så är det säkert. Jag hoppas bara att den kommer att sjungas på ?Tottas? egen jordafärd också. DENNE HERR NÄSLUND var en man som visste vad livet kunde innebära, som så att säga hade varit runt kvarteret (några gånger) och som var innehavare av en sådan integritet, stolthet och livslust så att det var nästan obegripligt. Vid första mötet med honom drabbades man rätt lätt av intrycket att han såg ... ganska definitiv ut. Utan att vara det minsta ovänlig skulle man också kunna säga att han såg ut som om han hade en central roll i TV-serien Sopranos. Men i själva verket var han en jättesnäll och genuint sympatisk man, försedd med en av Sveriges mest särpräglade och sandpappersrossliga bluesröster någonsin. Och bluesmän som ?Totta? ska inte behöva stämpla ut från livet när de bara, knappt, har hunnit fylla 60 år. Då är det något djävulskt orättvist som är på gång. Än en gång så vill jag också bara förbanna den där jävla cancern, som hänsynslöst fortsätter att slita medmänniskor ifrån dem som behöver dem. Än en gång påminns man ? tungt ? om hur vidrigt orättvist livet är, samtidigt som det också är så kort, så oberäkneligt och i situationer som denna så overkligt. Därför: skjut aldrig upp något till senare, gör det som ni vill göra just när ni vill göra det och inte någon annan gång, lev NU och inte i morgon! Oddsen är alltför påträngande att det annars bara händer något, som kastar in skiftnycklar bland ekrarna i cykelhjulet och ställer till det för er. Till ?Totta? Näslund återstår det bara att säga R. I. P. (vilket är engelska för Rest In Peace) och tillägga So Long och Ride, ?Totta?, Ride ? på färden mot evigheten. Egentligen hade jag i den här krönikan tänkt skriva en del om att det i år är 50 år sedan James Dean dog, 100 år sedan Greta Garbo föddes och 90 år sedan Ingrid Bergman såg dagens ljus. Men man får ju ta hänsyn till omständigheterna och därför blev det nu som det blev. I STÄLLET BESTÄMMER jag mig för att i sin helhet citera Astrid Lindgrens Sommarsången, som ingår i den av Britt Dahlström redigerade antologin Sommardikter (En Bok för Alla) och som lyder så här: ?Och nu så vill jag sjunga att sommaren är skön, och träden är så fina och marken är så grön, och blommorna är vackra och höet luktar gott och solen är så solig och vattnet är så vått. Och lillafågeln flyger i boet ut och in, och därför vill jag sjunga att sommaren är min?. ? Och jag vill också sjunga att fjärilar är bra, och alla söta myggor dom vill jag också ha, och jag är brun om bena, precis som det ska va?, och därför vill jag sjunga att bruna ben är bra. Och jag har nya fräknar och prickigt sommarskinn, och därför vill jag sjunga att sommaren är min?. Sommaren är alltså här och uppmaningen blir: ta till er den, upplev den. Så mycket som möjligt! Katten Malin rusar omkring och är sommarbusig och uppsluppen hon också. Och man får balansera det svåra mot det ljusa och försöka ta sig fram så gott det går. Till nästa gång: Lev Väl. Samt starka rekommendationer av Ray Bradburys roman Blommande vin(översättning av TorstenBlomkvist), som kom i början av 1960-talet och som handlar om en pojkes magiska sommar i mellanvästern i slutet av 1920-talet. Den läser jag om varje sommar. Till ständigt lika stor glädje.

?Totta? i blå himmel blues

STÖRRE DELEN AV natten mellan söndag och måndag tillbringade jag med att spela stora sjok av ?Totta? Näslundsmusik.