Tradition och förnyelse i skön förening

Brett program, med många kvinnliga inslag - är inte Kalottjazz & Bluesfestivalen i Haparanda/Torneå bäst just nu? Med charmigt olika spelplatser: konserthus, hotell, kyrkor och krogar. En mångfald motsvarad av artistuppbådet, från nya unga combos med fantasieggande namn som Moomin Voices och Voodoo Beef, till etablerade storheter som NBB, Jukkis Outila, Viktoria Tolstoy, Nguyên Lê med flera.
Festivalen är också trevligt städad, familjevänlig, utan den kommersiella och falskt "mångkulturella" profil som gör till exempel Skeppsholmsfestivalen i Stockholm till en chorizodoftande helvetesversion av Jokkmokks marknad. Förutom bluesen är det bara myggförekomsten som ger en viss exotisk karaktär, av amerikansk sydstat.
Där Stockholmsfestivalen satsar på kommersiella artister utanför jazzleden ger Kalottjazzen framåtblickande jazz på traditionens grund. Skillnaden är därvidlag också monumental mot Swedish Jazz Celebration i Luleå, med dess många inåtblickande jazzupplevelser för de redan frälsta.
Konserterna på Beckholmen/Pikisaari i Torneå brukar vara höjdpunkter - när tältet inte blåser bort - och lördagens evenemang var extra högt beläget.
Först ut var Iiro Rantalas nya trio: maximalt sväng och idérikedom. Nyrkki, Knytnäven, Rantalas muskulösa pianospel är en skön blandning av Fats Waller och Keith Jarrett. Med sin grund i stride-spelet, stadig vänsterhandsrytm åt boogiehållet, är Rantalas musik solid som den finska torparstugan, fast mycket roligare.
Han kompletterades av gitarristen Marzi Nyman, med ett minst sagt groovy driv à la legenden Jaco Pastorius. Tredje man, "the human beat-box", Felix Zenger - en purung karaktär i munkjacka och hiphoppig skärmmössa - svarade för ett osannolikt varierat munljudskomp, ett slags läpptechno. Vad har han egentligen piercat tungan med?
Jukkis Outila Band stod för en snyggt laid-back modernism, typ uppdaterat Sonny Rollins-sound, en syntes av nyare, harmoniskt friare jazzformer och den tradition som betonar samspel och melodiskt organisk improvisation.
När eftermiddagen övergick i kväll kröntes öfesten i det randiga tältet av Norrbotten Big Band med Blacknuss - i ett sväng som övergår det mesta. Återigen ett otroligt trumpetsolo av Tim Hagans, som överraskar varje gång, fast man har hört honom så mycket; en Dizzie Gillespie-hyllning i Night in Tunisia, av Danne Johansson, flitigt i elden under festivalen; plus andra eminenta NBB-solister. Extra stilpoäng utgår till rasta-man Desmond Foster på bas, och till läckra sångerskan Annika Granlund, en stilfull talang som är värd ett definitivt genombrott. Hennes version av Chers gamla trista The Beat Goes On satt där det känns som mest?
Mångfalden, friheten och gränsöverskridandet under Kalottjazzen & Bluesfestivalen skulle kunna betecknas som "queer" (vad blir nästa inneord?). Fast jag själv tycker att dessa jazz- och bluesdagar präglades av något mer, synnerligen givande i sin sant allomfattande mix av tradition och förnyelse - varför inte kalla det "hetero-queer"?