Tre veckor på Gotland

framför havet./Där är det./Där är havet." Känner ni igen Göran Palms rader? Den lilla korta dikten om att stå och titta på havet. Det lilla mästerverket med slutraderna: "Havet. Jaha./Det är som på Louvren."En dikt om en utebliven upplevelse. Eller om en upplevelse som är formulerad och gestaltad så oändligt många gånger tidigare att man inte har något att tillföra för att försöka fånga den. Eller kanske en dikt om det problematiska i att uttrycka storslagenhet överhuvudtaget. En dikt som genom ironin kanske inte gör upplevelsen mindre fantastisk, men som i sig själv tar udden av idyllen. Samtidigt som den håller upp den.Jag tänker ofta på den där dikten när jag står vid havet. Och jag tänker ofta på det problematiska med att återge stunder av harmoni och lycka. Inte bara för att det är svårt, utan också för att det tenderar att stänga betraktaren ute. denna sommar har jag bott på Gotland. I Visby närmare bestämt. Jag har författat långa meningar. Jag har umgåtts med andra skrivande människor. Jag har promenerat innanför och utanför muren, genom botaniska trädgården och längs den tångdoftande stranden. Jag har hört domkyrkans klockspel. Jag har gjort utflykter på ön, gått barfota i sand, lyssnat till musik i en klosterruin. Jag har druckit Pernod på balkong i nya och gamla vänners lag.Och jag tänker: Varför alls återge detta? Låter det inte bara som en självgod semesterfirare i farten? Som en som är jävligt nöjd med sina tursamma omständigheter och nödvändigtvis ska sticka upp dem under näsan på folk? Jag menar, man har väl suttit av en och annan diabildsvisning från resor som man själv inte var med på. Och hur kul var det på en skala?Bättre kanske att berätta om störtskurar. Om pizzor som man tappade på marken. Om stängda caféer. Om vattenfyllda kalkbrott som man aldrig hittade fram till. Eller, apropå Göran Palm, om hänförelse som inte infann sig. Som den kvällen när jag tog en cykeltur och lade märke till att folk parkerat sig på filtar och brassestolar vid strandkanten. Med eller utan termosar. Med eller utan vindunkar. Där satt de med näsorna vända åt väster. Som om de väntade på något. Solnedgången, insåg jag efter ett tag.Jag hoppade av cykeln. Ställde mig med blicken stadig mot horisonten. Såg det röda klotet långsamt sjunka ner i havet.Det var solnedgången det, tänkte jag. Solnedgången. Jaha. Det är som på Drive-in-bio.