Trevlig kväll, i Umeå?

Publikuppvärmaren Jennie Abrahamsson inleder kvällen med en otrolig röst och några vackra låtar. Sedan inleder Tomas Andersson Wij sin spelning med att göra bort sig. Efter sin första låt säger han att det är skönt med en sån härlig söndag. Här i Umeå. Det enda som är mer pinsamt än vad han just har sagt är att han själv inte ens kommer på sig själv med att ha sagt fel. Och jag vet inte vad man ska tro, om han bara sa fel eller om han faktiskt inte visste var han befann sig, för i nästa stund pratar han om stadshotellet i Övik, där man kan sitta och se ut över Skuleberget. Jasså, kan man? Det var en verkligt trög inledning som försätter hela framförandet i grava trovärdighetsproblem. Men det hela räddas faktiskt just av att han fortsatt förblir helt ovetande om att han har gjort bort sig och därför kör på som om ingenting har hänt. Tomas Andersson Wij är en sådan låtskrivare som befinner sig i ett ständigt imperfekt. Låtarna återkallar minnen, som ofta är lika poetiska och romantiska som de är pekorala. Han har fått dras med mycket och hård kritik genom åren och på sätt och vis är det lätt att förstå varför: han är den ensamma killen med gitarren. Den som sitter i ett rum på festen och sjunger sina smått pretentiösa svenska låtar. Han passar så perfekt in i själva sinnebilden för något som så många inte ens pallar med att föreställa sig. Fast då bör man också fråga sig hur många gånger man egentligen har satt sig ner och verkligen lyssnat på den där killen med gitarren. Så småningom blir konserten riktigt bra och särskilt då han spelar på den nylonsträngade gitarren, som i Sommaren 77, som har en väldigt fin melodi. Inför extranumret bjuder han upp Jennie Abrahamsson för en duett och de sjunger en härligt kristen folksång som klingar frälsningsarménskt och 1960-tal.