Trollbindande stark monolog

I 57 minuter (give or take a few) sluter skådespelerskan Charlotte Lindmark en överenskommelse med den publik (till 99 procent kulturkonsumerande kvinnor och absolut inget ont i det) som har kommit för att se hennes akut hudnära och garanterat uttrycksfulla monolog Bakom rollen. Den överenskommelsen går ut på att Charlotte Lindmark blottlägger stora sjok av sin själ (för jag utgår faktiskt från att den här texten huvudsakligen är självbiografisk) och att publiken (som sitter placerade vid små kafébord och tuggar och sväljer i sig gott fika, som ingår i biljettpriset) ska ta emot dem. Som de förtroenden som de är. Till sist visste inte Charlotte Lindmark, som hela tiden är en extremt närvarande skådespelerska och ständigt levererar ett kroppsspråk som egentligen skulle kunna fungera även utan några ord alls, exakt vid vilka lägen i livet som hon verkligen var skådespelare. Då arbetade hon fram Bakom rollen för att ta reda på det. Och bjöd samtidigt in publiken för att ta del av den levnads-revision som det är frågan om. Barndomen bedöms. Minnen av den fräckt frispråkiga fröken Britta, som drog en historia om spermabanken som fick pappa att frusta av skratt (inte mamma riktigt lika mycket, dock). Charlotte smutsade aldrig ner sig som liten. Hon var alltid så duktig och fin. Hon minns och skildrar, via drastisk humor men med otroliga reserver av ömhet också, tv-serier, snöbad på skolgården, erfarenheten av första kyssarna och senare - otroligt plågsamma svek. Man kommer Charlotte Lindmark väldigt nära. Det rör sig om en svängningsradie mellan troskyldig lycka och avgrundsvrålande olycka. Som mänsklig monolog betraktad är Bakom rollen trollbindande stark (och innehåller en hel del kloka reflexioner och reliefer som jag inte har vare sig utrymme eller tid att gå in på här och nu) och Charlotte Lindmark själv är helt enkelt virtuost, suveränt, hela tiden lika avundsvärt bra. Tro på det. Och se föreställningen, som nu ger sig ut på turné, när ni kan. För som Charlotte själv säger alldeles i inledningen: - För det här - det är teater.

Trollbindande stark monolog

Inte så komplicerad dekor och scenografi, kan man ju säga: tre trasmattor lagda intill varandra och lika många små strålkastare som belysning, samt en stol. Det räcker. Det är inte det som det hela handlar om här.