Trollbindande vackert

Benjamin Button föds som en 80-årig minifarbror med klena framtidsutsikter. Hans mor dör i barnsäng och hans far, förskräckt av bebisens allt annat än gulliga utseende, placerar det lilla knytet på trappen till ett ålderdomshem där den godhjärtade Queenie arbetar. Hon tar hand om pojken som om han vore hennes egen.
Barnet med de många krämporna och det ovanliga utseendet överlever mot alla odds, och inte bara det – han blir yngre och friskare för varje år. Han åldras baklänges, visar det sig. Och växer upp, eller ner, eller hur man nu ska se det, till att bli en egentligen ganska vanlig man med en mycket ovanlig åkomma.
Att göra film av författaren F Scott Fitzgeralds berättelse kan inte ha varit helt enkelt. Regissören David Fincher (Zodiac, Seven, Fight club), manusförfattaren Eric Roth (Forrest Gump, de fina personporträtten känns garanterat igen) och filmens skådespelare har gjort ett makalöst jobb.
För att inte tala om makeup­ansvarige Greg Cannom. Brad Pitts Benjamin förvandlas med hjälp av avancerad makeup och specialeffekter från skröplig åldring via en stilig medelålders man till en 20-plussare mer fager än Pitts solochvårare till cowboy i Thelma och Louise.
Men framför allt är det här är en härlig saga, trollbindande och vacker, som sträcker sig från 1920-talets New Orleans fram till att orkanen Katrina dragit fram på 2000-talet.
Det är en fin liten historia i långsamt tempo om livet och döden, möten och avsked. Och den påminner åtminstone mig om vikten att leva här och nu. Man vet aldrig vad som väntar en.