"Tröttsamt" är bara förnamnet

I USA förknippas brandmän så gott som uteslutande med farofyllda hjältedåd och inte minst har många av dem även blivit postuma heroer, efter sina insatser vid attentatet mot World Trade Center 09/11/01; där ett mycket stort antal brandmän förolyckades. I Sverige är det lite mera okomplicerat. Här associeras numera brandmän rätt mycket med Killing-gängets TV-serie Nilecity 105,6 och en brandförsvarschef vid namn kapten Klänning, oförglömligt framställd av Robert Gustafsson. I skotsk kilt. Så när det anländer en komedi betitlad Härmed förklarar jag er Chuck och Larry; som strösslar rikligt med fördomsfulla homo-skämt omkring sig, innan den efter ungefär halva speltiden ändrar inriktning och slår in på en linje som förespråkar tolerans och förståelse för sexuella minoriteter och till sist formligen svämmar över av allmän välvilja, så finns det absolut ingen anledning att registrera någon förvåning. Den något krystade intrigen här går ut på att brandmannen Chuck (Kevin James - från TV-serien Kung av Queens) ingår äktenskap med kollegan Larry (Adam Sandler). På det att hans pension ska tillfalla hans barn om han skulle dö (han är änkling). Ingen av dem är ens ett uns homosexuell. Larry kliver på kvinnor med ungefär samma regelbundna fermitet som andra kliver på bussar och Chuck befinner sig efter sin frus död i någon sorts sexuell limbo. Men eftersom Larry har kompisen Chuck att tacka för sitt liv, så ställer han upp. När nu försäkringen innehåller en juridisk miss. Och för att bibehålla trovärdigheten i arrangemanget tvingas de tu att flytta ihop, hemma hos Chuck i Brooklyn. Med alla de förväntade komplikationerna som följd. Samt några till. Det är vulgovarning mest hela tiden här, när en strid ström av tröttsamma fördomar och beteenden ventileras. För att legitimera sammanflyttningen och certifiera bögigheten ger de sig också ut på inköpsrond, inhandlar Brokeback Mountain på dvd och Wham! samt Barry Manilow på cd. Naturligtvis är det så att den här filmen har som sitt syfte att slå hål på homo-fördomar, men man hade kunnat ha haft anledning att önska att den lyckats bättre med detta särskilt eftersom Alexander Payne förekommer som en av manusförfattarna. Det var han som regisserade Jack Nicholson i den sublima About Schmidt och även var mannen bakom filmen Election, med Reese Witherspoon som överenergisk kampanjledare i ett skolval. Adam Sandler har en irriterande tendens att i sina rollval pendla mellan det ursinnigt totalvulgära och det tämligen angenäma och raffinerade. Filmer som Punch-Drunk Love, The Waterboy, Anger Management och Spanglish finns det ingen anledning att klaga på. Men föreliggande åskådningsexempel kan inte beskrivas som mycket annat än en perifer parentes i karriären. Några birollskrumelurer förtjänar att lyftas fram lite extra. Steve Buscemi som en misstänksam försäkringsutredare, Dan Aykroyd som en flegmatisk brandkapten, Ving Rhames som en brandman med livsfarligt utseende och en hemlighet samt, allra bäst, Rob Schneider som en gayig japansk präst lokaliserad i närheten av Niagara-fallen. Med en benägenhet att hänföra det mesta som inträffar i livet till cirklar (?). Och till sist kan det ironiskt noteras att amerikansk film alldeles som vanligt har sina obligatoriska halvmesyrer. Chuck och Larry kan inte ens kramas utan att de, på typiskt grabb-grabbigt manér, avslutar med att kraftfullt dunka varandra i ryggen. Ännu återstår det alltså ett batteri fördomar och värderingar att bearbeta.