För några år sedan var jag inblandad i en debatt om tv-serier kontra film. Jag gick i clinch med den alltmer spridda åsikten att filmen är konstnärligt död, att alla talanger och redan namnkunniga inom filmvärlden vänder sig mot tv-mediet – för att det är där det nyskapande sker.
Men för att det här påståendet ska ha någon slags bäring måste man sätta likhetstecken mellan långfilmsproduktion och Hollywood, där utbudet numera i princip styrs av minsta motståndets lag, av stereotyper och ett evinnerligt antal seriehjältesagor. Men då glömmer man ju bort resten av världens filmproduktion, där en rik filmvegetation frodas långt bortom enfald och strikt profittänkande.
När HBO Nordic i dag börjar visa den nya säsongen av ”Twin Peaks”, tveklöst en de främsta tv-serierna någonsin (i hård konkurrens med Fassbinders Berlin Alexanderplatz), så går det att koppla en av mina huvudteser gällande skillnaden mellan tv-serier och långfilm till David Lynchs egna ord om nya Twin Peaks. Han föredrar att betrakta seriens 18 episoder som en enda myllrande film: ”Om du tänker på serien som en helhet som blivit uppdelad, så är det lite annorlunda än att tänka på den som avsnitt som radas upp efter varandra.”
När Lynch och seriens medskapare Mark Frost leder tittaren genom Twin Peaks använder de sig av filmkonstens essens: de konstruerar ett specifikt rum i tiden som bebos av tonlägen, gester och subtiliteter, i stället för tv-serieformatets upphackade logik och tvångsmässiga framåtdriv. En logik som vilar tungt på vårt behov av tillfredsställelse; socker, choklad eller binge-watching av tv-serier – missbruket är detsamma.
Lynch och Frost förstod – och förstår – något som få filmregissörer och manusförfattare än i dag har svårt att greppa: det finns ingen spänning om du inte vågar behålla hemligheten, om du inte vågar inse att det finns frågor som aldrig får några svar.
Ja, frågorna inför säsong tre av Twin Peaks är många. Det är nu 25 år sedan agent Dale Cooper första gången körde in i den nordvästamerikanska småstaden. Senast vi såg honom hade Bob, ondskans mordiska manifestation, tagit honom i besittning; med ett varggrin och blodet rinnande i ansiktet stirrade han in i spegeln som han nyss spräckt med skallen.
Vem är Bob? För tio år sedan ställde David Lynch ut sin konst på Fondation Cartier i Paris. I utställningsrummen härskade hans typiska ljudmiljö – elektriskt knaster, ett underliggande muller, smällande fotoblixtar och dova syntstråkar. Ur detta tillstånd steg ett antal tablåer ur Bobs liv fram. Titlarna är nog så målande: ”Bob loves Sully until she is blue in the face”, ”Bob finds himself in a world for which he has no understanding”. Bob bränner ned ett träd, undrar om han kan minnas innan det är för sent och genomför ”nyckfulla aktiviteter baserade på improduktiva tankar”.
Hur har Dale Cooper påverkats av att ha burit på Bob – den yttersta formen av alienation – inom sig under ett kvartssekel? Smakar körsbärspajen fortfarande likadant? Vill han numera ha sitt kaffe ännu svartare, svartare än natthimlen en månfri natt?
I den nya säsongen är huvudrollens Kyle MacLachlan (Cooper) den enda av seriens skådespelare som har läst hela manuset. Övriga medverkande fick inte veta mer än vad som var nödvändigt för att de skulle kunna spela sina roller.
Twin Peaks har mycket att leva upp till – men så länge svaren låter vänta på sig är allt i sin ordning.