Uigrier och skyskrapor

Från flyget ser Pekings förorter ut som ett välstädat leksaksland. Rätlinjiga bostadskvarter, raka vägar, inga skräphögar, Alles in Ordnung. För någon sedan timme lyfte planet från en annan värld - den ruffiga, hoppressade och lätt kaotiska staden Vladivostok med den livliga hamnen mitt i och trafikstockningar på de branta smala gatorna. På bussen in till Pekings centrum slår staden emot en, kompakt och främmande. Man stiger av och frapperas av den enorma mängden människor, och svårigheten att förstå och kommunicera. Tecknen på skyltarna och språket som talas - du förstår ingenting, och ingen förstår dig. Resenärens vanliga taktik med hotelljakt och informationssökning fungerar inte längre. Filmtiteln Lost in Translation är mer relevant här än i Japan. Centrala Peking är byggt för folkmassor och parader, inte individer till fots. Jag cyklar ute på ena kanten av den sextonfiliga vägen ner mot Förbjudna staden. Bussarna vrålar förbi och bilarna trängs, men fortfarande utgör cyklisterna en viktig del av stadsbilden. Förutom de vanliga cyklarna och elmopederna är det gott om flakcyklar, med höga laster av kartong och bråte av olika slag, framtrampade av stadens sopsamlare. Hutonger och skyskrapor
- Hello! En dag blir jag stoppad av Li. Pekings studenter vill gärna praktisera sin skolengelska, som ibland kan vara svår att förstå. Vi går till ett tehus och dricker varsin kopp grönt te. Medicinstuderande Li håller koppen mellan händerna och sörplar njutningsfullt som sig bör i Mittens rike. Hon bor med sina föräldrar i en hutong, de låga gamla bostadskvarteren med gårdar och gränder i centrala Peking. Många hutonger har rivits, men de som finns kvar känns som välbehövliga mänskliga oaser i en stad fylld av moderna skyskrapor och monumentalbyggnader. Sommaren 1980, just innan den stora moderniseringen under Deng Xiaoping drog igång på allvar passerade jag Peking. Då fanns knappt några höga byggnader i staden. Det var en annan värld, i likformighetens tid. De flesta bar "mao-uniform" eller enkel kavaj. När jag provade en jacka i ett varuhus blev jag omringad av kineser som nyfiket ville titta på västerlänningen. Den kommunistiska centralplaneringen märks fortfarande i en del detaljer. I alla hotell jag tar in på finner jag samma utrustning - engångstofflor, tandborste, en tandkrämstub i miniatyr, kam, badskum (även om det inte finns badkar), tvål och schampo. Ute på stan vimlar det av påhittiga slagord, kommersiella slogans och nya varumärken. I ett varuhus upptäcker jag det nya klädmärket YES BOSS, inte att förväxla med det västliga Boss. SUNSHINE PARTY står det inbjudande på en husfasad. I reklamen för ett företag läser jag "We move towards to brilliant success hand in hand with you!" Tibet
TV-kanalerna är fulla av reklam. Kapitalism och konsumtion tycks ha segrat över kommunismen. Men partikongressen bevakas minutiöst, med ändlösa kameraåkningar över de kostymklädda gamla ledamöterna. På engelskspråkiga TV-kanal 9 ser jag en rapport från upploppen i Tibet. Bakgrunden till oroligheterna diskuteras inte. Konflikten framställs som enbart vandalism och huliganism. Jag tar mig till de välbevakade ambassadkvarteren i nordöstra delen av Peking för att få hjälp med en del kontakter. Den förste och ende svenskspråkige personen jag stöter på här i Kina råkar bli förre Kalixbon Joakim Diamant! Han är numera anställd vid den ekonomiska avdelningen på svenska ambassaden. - I media framställer man tibetanerna som lata och troublemakers. Man säger att Tibet alltid tillhört Kina och att det är tack vare han-kineserna som bor i Tibet som det går bra för landet, med turism och annat. I media har man tagit fram den gamla retoriken och talar nu om "lama-klicken". Ordet klick känner kineserna till sedan tidigare regimer, berättar Joakim Diamant. Ordning på skorna
Tåget rusar mot nordost genom ett torrt brunt landskap med öken och stäpp. Det är trångt på tåget, men man samsas bra på det lilla utrymmet, samtalar, äter snabbnudlar och dricker grönt te ur glasburk. I den fulla restaurangvagnen håller maten på att ta slut. Vid flera bord sitter män med huvudena vilande på armen och sover. Jag tar en bild av den märkliga synen och blir åthutad av en polisman som också antecknar mitt platsnummer. På kvällen går en kvinna runt i den öppna sovvagnen med en käpp och rättar till våra skor, som vore vi slarviga dagisbarn. Mitt i natten vaknar jag till med ett ryck. I halvdunklet ute i korridoren sitter en uniformsklädd kvinna och betraktar mig. Har hon fått tips från polismannen att hålla ett öga på utlänningen? Jag somnar om och vaknar i närheten av Urumchi. Uigurerna
När jag stiger av tåget möter jag för första gången uigurerna. Männen bär vita huvudbonader och kvinnorna har sjal över huvudet. Uigurer är en turkisk-muslimsk folkgrupp i den autonoma Sinkiangregionen uppe i nordvästra Kina. Sinkiangs huvudstad Urumchi är belägen på den gamla Sidenvägen. Kommersen är livlig, staden är ett shoppingeldorado. Kyrillisk text på en del skyltar nära järnvägsstationen berättar att affärsmän från Kazakstan kommer hit för att köpa elektronik, maskiner och kläder. På andra sidan miljonstaden hittar man uigurernas egna orientaliska marknader där man kan hitta och pruta på det mesta - kläder, mattor, tyger, matvaror och kryddor. På matställena serveras kryddstarka grillspett, dumplings (fyllda degknyten), risrätter och nudlar i olika former. På en restaurang kommer jag i samspråk med en engelsklärare från landsbygden. Efter en stunds prat frågar jag vad han tror om uigurernas framtid och eventuella självständighet. Han lyfter pekfingret till munnen. Sådana saker talar man inte högt om i Kina. Man vet aldrig vilka öron som finns i lokalen. Vi byter samtalsämne. Sinkiang har liksom Tibet en stark självständighetsrörelse. Många uigurer känner större samhörighet med sina centralasiatiska grannar än med Kina och skulle gärna se ett fritt Östturkestan. Efter en del sprängattentat i regionen är de uiguriska separatisterna stämplade som terrorister, även om det är få som förespråkar våld i kampen för ett eget land. Frihandelsproletariatet
En dagsresa norr om Urumchi ligger Kazakstan. Sovbussen jag färdas i är tungt lastad. Bagageutrymmena är fulla av väskor och bylten, sprängfyllda av kläder. Mittgången är blockerad av två skrymmande kartonger med väldiga plasma-TV-apparater i. Varorna tillhör handelskvinnorna från Kazakstan. Jelena, Marina, Vera och deras hårt arbetande medsystrar i frihandelsproletariatet köper in billiga kinesiska kläder och tar dem över gränsen för att säljas långt borta på marknader och butiker i Kazakstan och Sibirien. Strax före gränsstationen i Khorgos går en av kvinnorna runt och samlar in pengar, och prickar sedan av summorna i ett häfte. De flesta betalar 100 yuan (90 kronor), medan jag med mitt blygsamma bagage kommer undan med 20 yuan. Kollekten används för att muta tulltjänstemännen att släppa igenom oss utan inspektion. Jag diskuterar korruptionen med en yngre medpassagerare. Att tulltjänstemännen skor sig på oss, berikar sig själva och samtidigt lurar sin arbetsgivare staten är inte korruption, menar hon. "De hjälper ju till. Om tullarna inte tog den här avgiften skulle det bli betydligt dyrare och kanske omöjligt att ta varor över gränsen!" Utan att bli stoppade släpar vi våra väskor genom pass och tullkontroll och är snart inne i Kazakstan.

Uigrier och skyskrapor

"Den förste och ende svenskspråkige personen jag stöter på här i Kina råkar bli förre kalixbon Joakim Diamant! Han är numera anställd vid den ekonomiska avdelningen på svenska ambassaden", skriver Kenneth Mikko - på spaning i metamorfosernas Kina.