När flyttlasset fylldes satt jag redan på tåget norrut. Vindeln, Bastuträsk, Jörn, Älvsbyn. Vid Boden grät jag, med Umeåkärleken som ett ömmande blåmärke på hjärtat. Det har bleknat något sen augusti, men det känns fortfarande. Jag ville inte flytta, jag var inte klar.
Efter att jag tog studenten i Luleå har jag gjort en lång och långrandig resa genom Sverige. Fyra år i Skåne, tre år i Stockholm, ett år i Umeå och tillbaka till uppväxtstaden. Umeå var en parentes, ett undantag från regeln att flytta på grund av studier. Där fanns ingen given sysselsättning, inget föräldrahem, få bekanta och en oviss arbetsmarknad.
Men våren 2012 hägrade kulturhuvudstadsåret 2014 som ett löfte om en kommande guldrush för kulturarbetare. Jag var gravid i åttonde månaden och drömde försynt om att barnet skulle få sje-ljud som liknade mina. Så ihop med sambon flyttade jag till en osedd tvårummare med magen, katten och köksbordet.
Om lägenheten legat en våning upp så hade vi haft utsikt mot älven, nu låg det i stället ett soprum direkt utanför köksfönstret. Det var snöstorm. Jag var hemma.
Umeå var kylbalsam för själen, som att doppa huvudet i Bottenviken i april. Från Stockholms svettiga trängsel i bostadskön, kultursfären, tunnelbanan, kom vi till en stad där vi var välkomna.
I stället för att slå oss in med armbågarna bereddes vi plats. Och, åtminstone i de kretsar som jag rörde mig i, var cv:n och deras grad av förgyllda institutionsnamn långt ifrån det första som avhandlades.
Gemensamt för de flesta kulturutövare jag träffade var att de ägnade sig mer åt att skapa kultur än att skapa sig ett namn, mer åt produkten än reklamen. Efter flera år i ett kulturklimat som påbjöd en ständig jakt på större byten, hade jag landat på en plats som tog till vara på fångsten. Styckade, saltade, smakade.
Och skinnet räckte laget runt, om man skarvade lite. Det gick att leva på konsten.
Nu är det kulturhuvudstadsår; efterlängtat och bräddfyllt av lockande programpunkter. Det skaver lite, och inte enbart för att jag inte är där.
Rapporterna, interna och offentliga, skvallrar om ett läge där kommun och näringsliv stuckit fingrarna lite väl djupt i syltburken. ”Kulturdriven tillväxt” är ett nyckelbegrepp i satsningen på att Umeå ska nå 200.000 invånare år 2050, och i processen förvandlas kulturen till ett slags monopolvaluta med förbryllande växelkurs.
Näringslivets i sammanhanget blygsamma investeringar i kulturen förväntas ge avkastning i form av inflyttare, turisttillströmning och ökad handel. Problemet är att en vital del av kulturlivet i den ekvationen måste flytta på sig, för att ge plats åt kommersiella aktörer med attraktiva skyltfönster mot shoppingstråken. Medborgerliga landmärken och kulturella mötesplatser har kallats för stoppklossar för handeln, döda fasader.
Umeå kommun har, i samverkan med det privata fastighetsbolaget Balticgruppen, valt att uppföra prestigebygget Väven, ett kulturhus med konferensdel, hotell och salutorg. Kostnaderna kommer utan tvekan att ge en rejäl baksmälla efter ruset 2014, och förutom hotellgäster och stadsbiblioteket (som nu får dyrare, mindre och från stadskärnan avskilda lokaler) är det svårt att utröna vad huset egentligen ska fyllas med.
Budgeten har avgrundsdjupa hål: ”Vi kanske inte kan uppfylla den stora visionen i dag eller nästa år, kanske om fem år.” sa kulturnämndens ordförande Tomas Wennström till SVT den 8 januari i år.
Det är ett stort, kostsamt och odemokratiskt kanske. Planeringen och beslutsfattningen kring Kulturväven, som Umeås kulturutövare aldrig efterfrågat, har skett bakom stängda dörrar. Liksom flera andra ovälkomna, tillväxttaktiska resolutioner.
Västerbottens-Kurirens kulturredaktör Sara Meidell skissade i november upp en inte alltför avlägsen dystopi: ”Kulturen tappas på kraft och förlorar rollen som motor för demokrati, blir blott ett dekorativt pynt på den ekonomiska utvecklingen.”
Med detta sagt, så tycks ändå kulturhuvudstadsåret rent programmässigt bli en storstilad tolvmånadersfest. Och lyckligtvis går ju det där tåget också i andra riktningen. Älvsbyn, Jörn, Bastuträsk, Vindeln. Umeå. Jag hälsar gärna på. Men i dag känns det faktiskt helt okej att hemma är nån annanstans. Elin Ruuth