Raimund Gregorius är en man som lever i och genom språket och orden. Han är lärare i klassiska språk i Bern, omtyckt av sina elever men så torr att de ibland kallar honom Papyrus. En dag på väg till skolan stöter han ihop med en kvinna som ser ut att vilja hoppa från en bro. Han hindrar henne från att hoppa och när han frågar henne om hennes modersmål, svarar hon "Português". Mötet och sättet kvinnan uttalar ordet får Gregorius att göra något helt oväntat. Han lämnar sina böcker på katedern och går ut från skolan för att för första gången ta sitt liv i sina egna händer. Så börjar Pascal Merciers Nattåg till Lissabon. Det som avgör vad Gregorius ska göra med sitt liv är den portugisiska bok han hittar i en bokhandel. Han köper en portugisisk språkkurs och börjar läsa. Boken får honom att åka till Lissabon och där börja söka efter den man, Amadeu de Prado, som skrivit boken. Nattåg till Lissabon är på så sätt två böcker, dels historien om språkfantasten Gregorius, dels denna bok av Amadeu Prado där Pascal Mercier, som till vardags är filosofilärare, delar med sig av sina filosofiska tankar. Om språket - att sätta ord på något minskar rädslan för det, om tiden - hur lång är en månad, om att vara medveten i nuet, om vad ensamhet är och allt vad vi står ut med för att slippa den, om hur vår uppväxt skapar oss. Och vi lär känna denne nästan övermänskligt begåvade Amadeu Prado trots att han dog för 30 år sedan. Men de som han betytt något för finns kvar och kan berätta. Det sätt boken är skriven på och de personer som förekommer i den, gör att jag ideligen måste påminna mig om att den utspelar sig på 2000-talet. Allt är så sirligt, gammaldags. Det här måste vara en sån bok som de sju manifestskrivarna, som vill förädla den svenska romanen, efterlyser: En väl berättad historia med början och slut, inte dokumentär, inte experimenterande. Här förekommer inga mord, tvärtom är det räddandet av ett liv som utgör en av komplikationerna i Prados liv. Enda problemet är väl att den är skriven av en schweizare. Pascal Mercier har ett vackert språk, väl översatt av Lars W Freij. Det är en njutning att läsa en så välskriven historia med utsökta detaljer. Få följa filosofiska resonemang som väcker många egna funderingar. Men jag kan bli lite trött på hela den välbyggda konstruktion som historien vilar på. Så här många slumpmässiga lyckade möten med verbala personer sker bara i litteraturen. Men det är litteratur som underhållning på hög nivå.
