Inledningen låter som Jesu under när han bespisade femtusen män. Med fem kornbröd och två fiskar. Vad fick kvinnorna egentligen?
Själv fick jag åtminstone en känsla. Det ena undret kan vara jämlikt det andra, Hälsinglands slättmarker låg bara, ingen profet var i sikte men tofsviporna kastade i luften, hit och dit, hit och dit. Vi färdades snabbt förbi, så snabbt vägen nu tillät, Hälsinglands småvägar dör i brist på underhåll, landsbygden har avförts från dagordningen. Borde nog skriva mer om detta, som de arga insändarna redan gör.
Norrlandsfrågan syns på vägarna, men å andra sidan är dåliga vägar i Skåne lika dåliga, utan att ligga direkt nordligt. Så kan man uttrycka det här i södra Sverige, vilket var benämningen förr om de som flyttade söder om Umeå, typ. Där började den stora förskingringen och hade man åkt så långt räckte det med ett väderstreck.
Våren är förvånansvärd, varje gång. Dessutom allt snabbare. I det nordliga och gamla brukade vi spetta bort isen över förnan för att fotbollsmarken skulle komma ur greppet. I det utdragna ljuset spelade vi sedan. Vattenpölarna var väl inte Tiberias sjö, men svarta och kalla och vi var pojkar och inte män, utspisade blev vi alltid. Vad flickorna gjorde vet jag inte, det var innan de börjat spela fotboll. Det var också innan klimatförändringarnas hastiga vårar.
Men ett under var det, då som nu. Endast de kallaste nordsluttningarna bevarar nu några snödrivor, konservativt surmulna. Lika bra att prata om orden istället. Ett gammalt ord, ett ord som ligger långt från alla poeters himlande om våren och sippor och flickor och knoppar. Dagsmeja.
Behagligt historisk klang, dagsmeja. Den spontane tänker på våren som slåtterkarl, vintern "mejas" ner. Den med datorspel uppväxte tänker väl på kommandosoldater och massakrer. Bägge har fel.
Det fanns i fornsvenskan ett ord ’maeghin’, som betydde ’styrka, makt’. Ordagrant blir då dagsmeja = dagens makt. Vilket är en handfast syn på vårens ljuva tid, och vederhäftig. För inte ens under de värsta av nödår förmådde vintern behålla sitt grepp när vårens maeghin sattes in. En makt som går på djupet, som bryter upp den frusna jorden och får den att blomma. Bättre än vad vi gjorde med våra järnspett.
Kanske förstår vi då två olika tolkningar av våren? Den ena romantisk och vek, våren är en ung flicka, blek men spirande. En Elsa Beskow-bild, men söta poeter, hur överlever hon egentligen? Den andra tolkningen är grov och stark, våren är makt och oemotståndlig. Blid? Nej, hänsynslös, frågar ingen efter godkännande.
Hur var det han sa, den gamle filosofen? Varhelst jag såg vår, såg jag viljan till makt?