Undviker enkla kategoriseringar

Johan Jönson skriver en poesi som är smittsam och under ständig omformning, muterande och upprepande. Han har gett ut en mängd böcker på olika förlag, bland andra Collobert Orbital (2006, OEI Editör), Monomtrl (2005, Bonniers) och Virus (2004, OEI Editör) samt skrivit pjäser för den turnerande fria teatergruppen Teatermaskinen. I Restaktivitet fortsätter han som innan sitt arbete med lånat språkstoff från andra författare och filosofer såväl som från egna tidigare publicerade texter och pjäser.
Restaktivitet består av ett varierat språkmaterial som bearbetats och ordnats från en bunker, vilken jag läser som författarens arbetsrum, och som hålls samman genom den ton med vilken texterna skrivs.
Resultatet är inte en entydig och kontrollerad berättelse utan snarare ett splittrat stoff presenterat genom många motstridiga jagpositioner och utsagor. Här finns scener från en krigszon, utsnitt från arbete inom handikapp- eller äldreomsorgen, en rörande scen en man blir pappa för första gången och ringer från sjukhuset och berättar om det för sin mors telefonsvarare, utdrag ur Medea, inklipp från en äldre pjäs av Jönson där olika jag ingående berättar om sitt självskärande, bunkern, nukleära processer, datorminne jämfört med mänskligt minne, arbete på en grisfarm och så vidare.
Stilnivåerna varieras och det finns bland andra ett traditionellt vackert poetiskt språk med "lackviol, gul daglilja, två fjädernejlikor" och ett hårdare, mer teoretiskt där exempelvis olika filosofiska verk sammankopplats till "spinozamonadologier, leibnizmonadologier, husserlmonadologier".

Boken kretsar mycket kring det som ligger mellan olika begreppspar och som undslipper enkla kategoriseringar eller definitioner. Mellan liv och död, människa och maskin, människa och djur, tal och skrift. I och med detta kräver texten också en läsart som själv är rörlig och inte tvingar fast texten vid en fix betydelse eller funktion.
Som så ofta hos Jönson är också den kaotiska kroppen central, med sina öppningar mot omvärlden. Det är kroppens oönskade och bortträngda baksidor, som i bokstavlig bemärkelse är flödande av skit och stammande och osammanhängande tal, som återkommer.

Jönsons frekventa användning av egennamn och språkligt råmaterial som "BLA", som inte har mer än en specifik referent eller pekar på något annat än sig själva som ord, kan också läggas till det som orsakar friktion i det poetiska maskineri som önskar skönklingande ord och en förtätad språkanvändning.
I att lyfta fram detta bortträngda och avsmakliga, som inte rör sig eller pekar framåt mot någonting annat, läser jag dessa delar av texten som ett nej-sägande inom den nutida senkapitalistiska världsordningen vars logik kräver ett ökande begär av varor, ting eller tjänster. Det blir ett politiskt ställningstagande att välja att också lyfta fram dessa envist upprepande och icke-önskvärda processer.
Men hur kan Jönsons Restaktivitet sammanfattas? Är det fråga om ett allomfattande poetiskt projekt? Boken kan definitivt sägas vara en "restaktivitet" i sig själv, en verksamhet utan tydlig aktör, som undkommer en enkel definition eller kategorisering. Kanske kan den liknas vid ett radioaktivt material som ligger kvar och sprider sig efter att en bomb har smällt.
Ett material som sipprar fram, ut, runt, in, utan att det är möjligt att avgränsa eller säga vart det börjar och slutar. Med andra ord en högintressant och subversivt undslippande bok.