Uruppförande av välkända tongångar

Ni vet, som i en dröm, där allt kommer tillbaka, men sammanflätat och gestaltat på ett annorlunda sätt – som oftast lämnar kvar en känsla av lätt otillfredsställelse...
Pianisten, kompositören och bandledaren (jazzgruppen Änglaspel) Stefan Forssén har med medlemmar ur den göteborgska kören Amanda skapat en konsert för stråkkvartett/sång, kallad Evigheten (efter en dikt av dramatikern Ninne Olsson).
Det ”nya” är att dessa sångare sjunger samtidigt som de spelar på sina violiner, sin viola och sin cello. ”Det borde väl ha gjorts mängder av gånger”, tänker ni. Men det har det inte alls – därför att det inte går. Och det gick inte den här gången heller, trots den höga ambitionsnivån och det vällovliga intentionsdjupet.
Första halvan av Evigheten bygger på texter av den estniska poeten Doris Kareva, föga känd hos oss (i likhet med så gott som alla baltiska kulturpersonligheter). Hennes dikter är gott hantverk, men sannerligen inte av Nobelprisklass. Vilket väl snarare borde göra dem lämpligare som material för tonsättningar, mer än andra konserthalvans megakända dikter av  Shake­speare, Karlfeldt och Stagnelius, med ett så starkt egenliv att alla tonsättningar knäar under deras tyngd.
Men dessa klassiska poem är i varje fall uppbyggda strofiskt, i rimmad vers, något som ger dem ett självklart sångbarhetsvärde. Karevas habila modernism, med brutna verser och en del fraseringsdödande lyriska finesser, kräver rätt radikala grepp för ett partnerskap med musik.
Och det är radikala grepp som saknas i Evigheten. Musiken är melodisk och tonal, med omisskännligt svensk klang, det vill säga ofta en svåruthärdlig mix av innerlighet och skälmskhet. Gång på gång hörs fraser och klanger som får den lättretade kritikern att pricka av: Evert Taube, Olle Adolphson, Gunnar Svensson (Hasse och Tage) och så vidare. Utan att musiken äger något av till exempel paret Dominiques intelligenta anknytning till nutida konstmusikaliska formideal.
Det är orättvist mot de hårdsatsande musikerna att ställa ut dem så här – de är varken tillräckligt skickliga och samspelta musiker eller individuellt karismatiska sångare för det här ”experimentet” med oerhört välbekanta ingredienser. Bästa musikaliska prestationen gör Stefan Forssén själv vid flygeln.
Nej, hela det här projektet, hela den här konserten, väckte i alla fall hos mig bara känslan ”har du hört den förut”, inte ”så ska det låta”.