Utan cynism över världsläget

Viktor Johanssons debutbok Kapslar (2007) belönad med Borås Tidnings debutantpris var en stark läsupplevelse för mig. Bildspråket staplade metaforer lika lätt som ömheten mellan två älskande i Game Over glider mig ur handen när jag lägger ifrån mig boken. Här är det också ögonblickliga känslor som klätts i ord och meningar, men med avstamp i tonårens längtan till allt som pulserar och bultar; The knifes tunga beats, tryckare i discomörkret, blandbandskassetternas magiska budskap, självlysande lyskompisar och tevespelens vidsträckta världar. Tonårsoron förmedlas med referenser till tevespel och science fiction jag inte tidigare känner till, men med figurerna Teenage Mutant Ninja Turtles och spel som Street fighter förmedlas stämningen till mig ändå: "I Antimatrix pushar en sprinter sig ur matrisen,/ kanske är kroppen en nyckel till andra levlar. / Det finns fridykare som kan stretcha botten av lungorna, / tänja upp en privat ficka av himmel. " Här finns ingen cynism över världsläget utan en vilja att laga en soppa som ska vara bra för mensen eller ett förslag att strippa för att skrämma styrkorna i ett krig. Johansson tonåringar är odödliga även när en far dör eller verkliga ben gipsas. Och med det medieintåg som blivit självklart för alla åttiotalister är barndomsvärlden ljudande och visuell, bildklipp staplas på bildklipp för minnet att zappa mellan: "personalen vill dra ur kontakten till flippermaskinen, men våra blixtrande fingrar genererar en besläktad kräm". Den kanske, kanske inte tillåtna förälskelsen i en nära vän är förväntansfull och skimrande "På ett sommarlov kan kroppen växa utanför biologiböckerna". Han bär Nike Air max 95, och flyger fram i skorna; "du berättade att de var fyllda av luft". Men det förbjudna begäret mellan två pojkar måste stanna vid nästan, bara nästan, handgripligheter. Senare sitter den andra pojken bredvid en flicka och "Sättet du rör vid henne/ är inte sättet du rörde vid mig". Rörelsen i boken går uppåt, vidare, bortom den här världen, via de små tingen; "jag ville alltid gå inuti snökulan". Här vill jag följa med och själv få stanna kvar i bokens fantasier. Där kan begäret fortsätta vara sådär vidunderligt lockande och okuvligt som det kanske bara är några få gånger i livet, i en virvlande oändlig rymd som får plats i handen.