När jag lyssnar igenom Umeåbandet Mass-hysteris andra albumsläpp i ordningen, kan jag inte låta bli att känna en romantisk bild av att skivan är en inbjudan till livespelningarna, i stället för tvärtom. Jag har (ännu) aldrig sett bandet live, men min övertygelse om att dom, på scen, kan spränga vilka barriärer som helst, blir bara starkare ju fler gånger skivan snurrar i spelaren. Det spelar ingen roll att andra band sagt samma saker förr. Masshysteri gör det på sitt sätt och då blir det unikt. Det är tidlösa viktiga ämnen som tas upp för granskning och det resulterar i knivskarp, samhällskritisk lyrik. Det är punk när den är som bäst. Masshysteri jämnar allt motstånd vid marken och lämnar en kvar med en smärtsamt ärligt sanning: Det finns inget att leva för, men det borde det, så stå på dig. Endast i ett par låtar där kristendom behandlas kan jag tycka att relevansnivån sjunker något. Men det gör ingenting. Dom manglar ut sitt budskap med en sådan kraft att jag, som sällan bryr mig om något, nästan tar steget och går ur svenska kyrkan. För vad ska dom med mina pengar till? I Masshysteris kalla verklighet är man ständigt pank. "Övertrasserar igen, har fan inte en spänn", sjunger sångaren Robert i mollklingande "Vintern". Så är det ju. De gör, i samma spår, väldigt klart att: "Om du vill ha nånting bra, måste du skiten ta, saker är aldrig så enkla som dom borde va".Det handlar om att ställa sig utanför normen och, utan skygglappar, se den nedåtspiral som samhället falskt vilar på. Att slå hål på trygghetsbubblan och säga ifrån. Nej, vi tänker fan inte ta det här, tänker jag och knyter näven i fickan. Att uttrycka sitt missnöje är att längta efter något bättre. Masshysteri har det som så många andra band saknar - övertygelse. Som vet att det de säger är viktigt, att de har rätt och alla andra fel. Förhoppningsvis blir vi bara allt fler som upptäcker det.
