Utfrågare och författare i samma person

Det är en älskvärd, om än av sjukdom märkt, Imre Kertész som besöker Stockholm i samband med att självbiografin Dossier K utkommer i svensk översättning. - Jag vill egentligen inte berätta mitt livs historia för någon. Det finns andra, betydligt mer underhållande teman här i världen, säger han. Att det ändå blev en självbiografi beror på vännen Zoltán Haffner, som intervjuade Imre Kertész för en tänkt bok. Kertész behövde bara läsa de inledande meningarna för att inse att materialet "inte närmade sig ens skuggan av det jag vill säga". I stället blev det en självbiografi i dialogform, där Kertész agerar både utfrågare och den som svarar. - Dialogen är en fantastisk form! För det första erbjuder den möjligheten att tala om mer allmängiltiga ämnen än mina egna vedermödor. För det andra går den rakt på det väsentliga utan att ta omvägen via anekdoter. Skriver i pingisform
Ja, liksom i den rättframt berättade debutromanen Mannen utan öde, om ett år i Auschwitz, skyr Kertész personliga anekdoter i Dossier K. Hellre uppehåller han sig vid filosofi och politik, religion och litteratur. Men utfrågar-Kertész låter inte författar-Kertész komma undan: han kommer med invändningar, kräver preciseringar och petar i oläkta sår. Var det svårt att styra dessa två Kertészars kamp? - Egentligen rör det sig inte om två utan tre författare. Den som frågar och den som svarar. Och så en tredje som är den som satt i gång spelet, som jag brukar likna vid pingis: Denna tredje placerar ut de andra vid varsin ände, sen tar han ett steg tillbaka och överser spelet, kastar in bollar och lagar nät. Men ärligt talat så hade han det lätt, den här gången var leken en fröjd. Hur hans verk betraktras i Ungern tycker Kertész knappast det är en fröjd att tala om. I Dossier K skriver han: "Härifrån är utsikten över mina romaner skymd av Stockholms torn." Kan det vara så, som somliga tror, att Kertész i ett land där allt tenderar att bli politik, själv blivit så politiserad efter Nobelpriset att han inte blivit den folkets författare han skulle kunna vara? - Jag har aldrig velat vara en folkets författare. Jag har aldrig trott mig ha någon speciell kontakt med folket, aldrig velat uppnå något i förhållande till dem. Ytterst, menar Kertész, handlar det om sinnelag. Skrivandet ser han som som något privat. Han vill varken representera eller uppfostra någon, inte heller påverka samhället. - Finns det någon mening med en litteratur som vill predika istället för att söka förstå sin egen existens? Det jag gör är egentligen att sträva efter det som varje människa strävar efter ... Han lutar sig framåt och varnar vänligt: - Se upp, nu kommer jag att använda ålderdomliga ord - jag strävar efter att nå ett tillstånd av nåd, av harmonisk försoning. Drabbad av litteratur
Imre Kertész återkommer ofta till lyckan som plikt, existentialismens livsfilosofi som han haft i ryggraden sedan han på 1950-talet kom över ett exemplar av Albert Camus Främlingen, som lämnade honom drabbad i flera år. Lyckas han själv, som deporterats till Auschwitz och sedan levt i en kommunistisk diktatur, uppfylla plikten att vara lycklig? - Att nå ett transliknande tillstånd av lycka över att finnas till är väldigt sällsynt, det händer kanske en gång i livet. Men det finns tillfällen då jag vågar vara lycklig. Är det när du skriver? - Visst är jag nöjd när jag skriver, men lycklig är jag först när jag skriver något bra! Om du saknat begåvning och uthållighet för skrivandet, var tror du att du varit i dag? Kertész, som genom sitt livsverk givit sina erfarenheter mening, roas av frågan. Det är den typ av fråga som kunde mötas av det ungerska idiomet "Ja, och om mormor hade haft hjul ...", det vill säga att scenariot är så osannolikt att det inte förtjänar något svar. - En författare minus sin verksamhet? Bara jag? Det vore en så trist person att jag inte skulle ha lust att tala med mig själv! Döden är ständigt närvarande i dina böcker. I Dossier K talar du om "lyckliga funderingar på självmord" under diktaturtiden. Hur ser du på döden i dag? - Ingen tycker om att dö men det är något man måste se i vitögat. Överraskande ofta är det de människor vi betraktar som modiga som förvandlas till skrämda barn i dödens närhet. Medan andra som varit fega och rädda i livet möter döden med mod. - Men utan död skulle det inte gå att filosofera. Också litteraturen har mycket att tacka döden för.