Söndag 21 juli
Söndagens konsert hade två deltagare. Dels ett piano som hade transformerats till en stråkkvartett, dels en gudomlig sångfågel ovanpå denna. Tillsammans bjöd de på svenska och franska romanser.
Det här med att överföra musik från ett instrument till ett annat är lättare sagt än gjort. På ett piano är snabba treklangspassager enkla att uföra, medan snabba repetitioner på samma ton är svårare. Det motsatta gäller för ett stråkinstrument. Därför går det inte att rakt överföra musiken, utan den måste anpassas till de nya instrumentens idiom. För kvällens transkriptioner stod Max Knigge, kompositör, arrangör och själv altviolinist. Han visade att han behärskade konsten; vissa pianogester blev till pizzicaton, längre treklangsharanger uppdelades på de olika instrumenten osv. För mig blev det uppenbart att stråkvartettens fördel gentemot pianot är att den förmår ladda varje stämma med ett peronligt uttryck. Det var kul att att höra dessa välkända svenska romanser i ny skrud, Aspåkerspolskan får en ny fräschör och Titanias fjärilsfladdrande karaktär gör sig bra i stråkskrud.
Det märks att Helena van Heel har dessa sånger i sitt blodomlopp. Utantill och till synes utan ansträngning framför hon dessa sånger med både inlevelse och kontroll. Hennes klang är tät och fyllig som mezzosopraners klang brukar vara, dock utan den där riktiga svärtan som altar med skägg kan ha. Tonen är stabil och homogen i alla register, och starka starka passager klarar hon utan hemfalla åt våldsamt vibrato. Detta gör att rösten i mitt tycke är idealisk för den här typen av musik, romanser och även oratorier.
I Alfvéns Skogen sover är hennes röst viskande svag, i Peterson-Bergers Marits visor lekfull och sprittande. Överlag har hennes röst en rik palett av uttryck som hon på ett varierat sätt använder sig av.
Sista halvtimmen av konserten består av Berlioz stora sångcykel Les nuits d´été (sommarnätter), en sångcykel på sex sånger. För mig utgör de konsertens höjdpunkt. Texterna, som handlar om kärlek, förlust, saknad, ny kärlek under sommarens kvällar, utgör grunden till en rik variation av musikaliska uttryck från kompositörens sida som ställer stora krav på interpreterna. Det klarar Botniakvartetten och Helena av med glans. Ensemblen och sångerskan känns här som en organism. När Helena sjunger ”Min älskade är död” så tror man verkligen henne, när hon i svagaste pianissimo sjunger ”Kom tillbaka, min älskade”, vill man göra vad som helst för att hjälpa henne.