Utsikt från viken / 8

Ute i viken, i gungstolen på kvällsverandan, i det enorma lugn som skapas av land, vatten och horisont, flyger tankarna fritt. Det är lätt att här skapa sig ett utopiskt samhälle med goda människor som strävar efter att utföra goda handlingar.
Mina tankar kan på en millisekund lyfta mot himlen och i form av en godhjärtad och allvetande utomjording kan jag för en kort sekund få för mig att allt går att förändra. Så är det naturligtvis inte. Den naturliga harmonin i viken uppmuntrar också klarsyn och jag nöjer mig med att sväva in över ett av stans många äldreboenden.
Jag lyssnar till de sönderfrätta fragment av tankar som de gamla kvinnorna uttrycker och inser att det inte finns några mirakel, inga enkla lösningar. Det är tråkigt att tänka och trist att skriva det, men livet är som det är, och att begripa det är ändå en befrielse.
Det ekar av oberättade historier i äldreboendets tysta korridorer. I köket sitter tre svaga och trötta kvinnor.
Samhörigheten med de gamlas liv och berättelser kräver inget språk. Det här är en värld där en blick av förståelse och en mjuk handtryckning kan kännas omvälvande.
Jag letar efter små tecken av närvaro, ett leende, ett höjt ögonbryn.
Det räcker med en aning för att jag och gungstolen ska segla ut över vattnet.
Det finns inga mirakel men det finns stunder av intensiv närvaro.