Utsökt och uttrycksfullt

Barockmusik av hög klass är vi inte bortskämda med i Norrbotten. Matteifestivalen vill råda bot på det. En konsert med mezzosopranen Malena Ernman, lika karismatisk som folkkär, kan inte bli annat än av ... hörde jag ordet världsklass? Som orkester uppträder vår egen stolthet Norrbotten NEO, nu i form av en nybildad liten barockensemble under ledning av den finska violinisten Sirkka-Liisa Kaakkinen-Pilch. De är bra nog, med tanke på barockmusikens speciella krav på spelteknik och historiska tolkningsinsikter. Förutom att ackompanjera Ernman framför NEO stycken av Georg Philipp Telemann (1681-1767), Antonio Vivaldi (1678-1741) samt Johann Heinrich Schmeltzer (1623-1680) - det sistnämnda lika okänd som spännande musik. På egen hand verkar NEO litet trevande och inte riktigt komfortabel med vare sig instrument eller repertoar. Dessutom lider ensemblen av stora Kulturhussalens nyckfulla och ibland högst otajta akustik. Men alla reservationer blåses bort när Malena Ernman sveper in. Hennes tolkningar av ett antal Händelarior elektrifierade hela lokalen och hela barock-NEO; hennes chosefria spontanitet och humor passar Norrbottenspubliken perfekt, liksom hennes många - av Peter Mattei rekommenderade - klänningsbyten. Hon är vår! Och hon ÄR i världsklass! Ernman har förknippats med så kallade byxroller, det vill säga roller föreställande mestadels unga män, men sjungna av kvinnor. Och visst äger denna bildsköna och synnerligen statuariska sångerska en härlig tvetydighet i apparitionen - många skulle säga queer. Barockoperan älskade byxroller - för när de skrevs blommade fenomenet kastrater, män som snöpts i pojkåldern och därför bevarat sin ljusa röst. Som fick en alldeles speciell klang när sedan kroppen växte till en mans. Jag vet inte vilken magi det är som besjälar Malena Ernman i hennes tolkningar av män på scenen (och jag vill inte veta det heller). Men aldrig i mitt långa kritikerliv har jag sett en kvinna så utsökt och uttrycksfullt gestalta män på scenen. Att män ofta spelar kvinnor makalöst bra vet vi; att kvinnor nästan aldrig blir övertygande som män vet vi också. Men Malena Ernman framför Händelariorna med en kombination av psykologiskt inträngande mansgestaltning och kritisk kvinnlig blick. Det är djupt fascinerande, och det blir det likaså när hon sjunger några "kvinnoarior". Ariorna ur operorna Giulio Cesare, Hercules, Ariodante och Agrippina gör hon häpnadsväckande samtida: med minimalistiskt minspel, koncentration och kontroll i den vältränade kroppens plastik - och en glimt i ögat som direkt får oss att förstå att dessa forntida musikdramer är absolut giltiga i vår egen tid. Extranumret, Ombra mai fù, hyllningen till ett träd (!) ur operan Serse (Xerxes), blev gripande över alla tids- och könsgränser. Brava, Malena Ernman! Bravissima!