Man känner att de, precis som jag, kanske mår rätt dåligt ofta, men att deras strävan alltid ligger i att få en att må lite bättre. Att man vill vara glad. Man vill få kärlek. Knulla kanske. Eller bara kramas.
Låtarna är liksom toppade med något ljust och fint. Typ sockrade. Och socker är en bra krydda, när den inte missbrukas. Alltså missförstå mig rätt nu, det är inga mesar som står på scenen. Inget hippieflum (även om jag inte direkt har något emot det), men det är väldigt långt ifrån hårt och kallt.
Även om de, till största del, norrländska rötterna genomsyrar hela upplevelsen, och direkt framhävs dialektalt i sången, så är det på ett sätt som inte känns kargt eller ödsligt. Det är snarare öppet, välkomnande och varmt. Som att möjligheter finns. Norra Sverige som det aldrig tidigare skildrats inom pop.
Ibland är västerbottensskildringarna (bland annat) så passionerade att det närmast blir erotiskt. Som i luftiga Norrflicka. Många andra har försökt sig på liknande musik, typ Raimond och Maria, men misslyckats. Det är en hårfin linje att balansera på. Säkerligen provocerar Väärt många, speciellt kanske i Gällivare, men i mina ögon framstår dom inte som något annat än snälla frälsare. Gott så.
Bäst: Sofia Jannoks gästinhopp och Jojk.