Vacker nostalgitripp med egenvärde

Miami vice
Premiär: Med: Regi: Speltid: Censur: Miami vice är sommarens mest efterlängtade film hos många av oss. Orsakerna är främst två: vi minns med viss nostalgi TV-serien med samma namn, och vi vet att det är seriens skapare Michael Mann som regisserat denna sentida filmversion. Mann är mannen bakom moderna klassiker som Den siste mohikanen, Heat och Collateral, och lika sällan som David Lynch gör han någonting dåligt. Miami vice är ännu ett exempel på detta.
Visst, det är en pop corn-film, och den saknar de bottnar som fanns i Heat och Collateral, men vad gör det. Det är så här pop corn-filmer ska se ut. Detta är högoktanig filmunderhållning. Som i TV-serien är huvudpersonerna de två narkotikapoliserna Crockett och Tubbs. I bioversionen spelade av Colin Farrell och Jamie Foxx. Handlingen är enkel. Den går i princip ut på att de två snutarna nästlat sig in i en internationell narkotikasmugglingsliga, samtidigt som händelser i deras privatliv (som att Tubbs förälskar sig i en kvinnlig brottsling) riskerar att sätta dem i oväntad livsfara.
Hur får man då detta att hålla för en speltid på mer än två timmar? Jo, det är enkelt, åtminstone om man heter Michael Mann. Han är en mästare på att blanda rak och tuff action med miljöskildringar som nästan känns lyriska. Hans sätt att i Heat och, framför allt, Collateral, skildra Los Angeles nattetid gjorde att man i biosalongen nästan kände värmen och dofterna från staden. Och detsamma gäller skildringen av Miami. Inte för inte har Mann här åter använt sig av fotografen Dion Beebe, som också plåtade Collateral.
Men biobesökaren går inte på Miami vice för att enbart se en film om staden Miami. Han eller hon vill också se action. Och Mann levererar. Här finns ett par lysande actionavsnitt, högljudda och täta och fyllda med den närvarokänsla som brukar finnas hos Mann när denne är som bäst. I USA har dessa actionscener gjort att filmen blivit barnförbjuden, här i Sverige kan en 7-åring se det i vuxens sällskap.
Farrell och Foxx är utmärkta i huvudrollerna. Om det kommer en uppföljare, är de välkomna tillbaka.
Nostalgikern bör veta att det inte förekommer några pastellfärger och att Armanikostymerna inte står som spön i backen. Dessutom saknas ledmotivet från tv-serien. En liten nick åt det förflutna kommer dock genom att Phil Collins In the Air Tonight finns med på soundtracket.