I Linda Boström Knausgårds prosadebut är språket vackert, förtätat och exakt, så är hon också poet, dramatiker och radioproducent med många års erfarenhet av skrivande bakom sig. I novellsamlingen Grand Mal är novellerna laddade av ett yttre eller inre hot, som inför ett epileptiskt anfall som bokens titel är namn på.
De noveller jag tycker bäst om är skrivna i tredje person, där kommer också Boström Knausgårds förmåga att gestalta obehagliga stämningar till sin rätt. Särskilt i Babyalarmet, som är dramatiskt uppbyggd, finns det nav som håller novellen samman, närvarande genom sin krackelerande frånvaro, och spänningen är total. Här skildras sönderfall i kommunikation mellan människor, i omsorg om det utlämnade barnet, där det allra värsta ligger i att försöka så väl och ändå inte nå fram.
Oroande hos flera av novellkaraktärerna är en bristande tillit till omvärlden. De är osäkra i sitt sätt att leva och påminner om dottern i bokens första novell som när hon ritar för armen som om hon ritade, liksom för att pröva hur man gör det rätt, men utan att själv ta i och bestämma. Så kan levandet av livet skildras som en prestation inför andra, eller inför sig själv.
Energin i Boström Knausgårds språk ligger i glappet mellan det inre hos karaktärerna och den möjlighet de har att ge uttryck för eller få utlopp för sina känslor. De liknar barn i att de är känslostyrda, vill ha en tavla genast, eller dras in i passionerade möten eller befinner sig till och med på väg att döda. På ett annat plan så är kravet om försäkran, behovstillfredsställelse och samtidig upprättelse av ett egenvärde kanske kännetecknande för vår tid, med livförsäkringar eller omstyrning av tankemönster i effektiva terapier. Men Boström Knausgårds karaktärer vill inte förnuftigt hanterande av känslor. De låter dem vara och i boken gestaltas livet som en kamp när det hotar att brista. Människorna står ofta inför upplevelsen av att vara förfrämligade inför sig själva, eller i alla fall får jag som läsare det intrycket. I språket kan dessa tillstånd ges rum.