Gertrude har beviljats forskningsanslag till en resa till Antarktis. Tillsammans med Jonathan, hennes avlidne mans bror, ska hon gå i tidigare erövrares spår på en avlägsen kontinent där bländande vit kyla hotar att förgöra det levande:
”Det ser ut att vara morgon men Antarktis undergångsljus, atombomsljus, är svårt att läsa av. Det känns som om jag har små sandkorn i ögonen, det svider och kliar.”
Och som projektionsyta är Antarktis fantastisk: som plats för skrift, det okända, eller hud – gränssnittet för kroppen, något Holmstrand förhåller sig till medvetet boken igenom.
Parallellt löper berättelsen om den berömde och dagboksskrivande Robert Scott, som nådde sydpolen 1912, strax efter Amundsen. Gertrude fantiserar om hans och Amundsens liv och mannar medan hon genom bokens bildrika språk färdas i ett inre landskap, präglat av frusna, avskärmade landmassor och plötsligt uppkomna sprickor. Hon kämpar med hågkomster av det som hände då mannen förolyckades, och för de känslor för Jonathan som börjar väckas till liv i henne nu.
Även om kampen mot den livsförgörande naturen är central så ifrågasätter boken om det verkligen behövs ”pojkbokshjältedåd” längre där någon konkurrensmässigt kommer först. Det är en feministisk ansats jag finner givande för landerövringstematiken, samtidigt som boken med en kvinnlig forskare ger sig hän åt expeditionens krav på vetande och att överkomma svårigheter som uppstår. Berättarens blick på den förförelsebejakande Kathleen (som Scott gifter sig med) är dock truligt nedlåtande: ”Hon är välsvarvad. Och omsvärmad”, ”Hon dricker lika mycket som karlarna” heter det i boken, och som kontrast verkar Gertrude självbehärskat (o)mogen med sin femtio kilo lätta kropp och med en fallenhet för pizza och varm choklad.
I luftiga prosastycken lyckas Holmstrand inrymma alla dessa berättelsers spår och motstridigheter till ett vackert minnesarbete på en av de kargaste platserna på jorden.