Far och son Markström stod för en habil insats och trevligt program när de bjöd på konsert söndag eftermiddag i Luleå domkyrka.
Temat under konserten kunde sägas vara: presentation av orgeln och övriga tangentinstrument i olika varianter och kombinationer.
Faktum är att det inte fanns ett enda instrument i kyrkan (förutom möjligen någon glömd blockflöjt någonstans) som inte användes; stora läktarorgeln, lilla kororgeln, den ännu mindre flyttbara orgeln på hjul, kyrkans vackra cembalo och slutligen den svarta blänkande Steinwayflygeln.
De två sistnämnda kusinerna till orgeln användes för duospel tillsammans med orgeln.
Jag måste säga att det var en både kul, vacker och lärorik idé, som inspirerar mig till att göra något liknande.
Det var kul för att det aldrig blev tråkigt, ständigt nya klanger passerade revy, med stycken väl anpassade till varje instrument. Till kororgeln med sin enda manual hade Andreas Markström hittat ett lämpligt stycke i Yons Toccatina, som med sin motoriska rörelse glänste som ett cykelhjul i rörelse. På stora orgeln spelade han Toccata i d-moll av Dietrich Buxtehude, ett pampigt stycke med många delar som alla fick sin egen klanggestaltning på Grönlunds mäktiga instrument.
Det var vackert, för kombinationen piano/orgel och cembalo/orgel är verkligen underbar! Orgelklangen blir till en blommas bladverk där pianot och cembalon lägger sig som blänkande daggdroppar. Den första instrumentkombinationen fick vi höra prov på i Carl-Anders Markströms enkla men effektfulla arrangemang till Tre folkliga koraler. Kombinationen cembalo/orgel kom sedan till uttryck i ett arrangemang av J.S. Bach, Trio i G-dur (ursprungligen för endast orgel). När vänster- och högerhanden separeras till varsitt instrument kommer det kammarmusikaliska samspelet fram på ett ännu tydligare sätt. Ena stunden är det cembalon som krumbuktar med arpeggion av olika slag, nästa stund vilar den makligt medan orgelstämman motionerar. Allt detta exekverades i ett behagfullt, svängigt tempo och med luftigt och spänstigt uttryck.
Det var också lärorikt, för på programmet fanns det ett verk jag inte hade hört förut. Carl-Anders avslutade på stora orgeln med Sonate nr 11 d-moll av den tyske organisten Josef Rheinberger. En sak i fyra satser som är skrivet i ett senromantiskt tonspråk, med en hel del kromatiska ledtoner och annat lull-lull. Själv tyckte jag bäst om fugan, den hade ett litet säreget karaktäristiskt tema som tilltalade mig.
Summa summarum så var herrar Markström goda ambassadörer för att visa orgelns rikedom och prakt!