Ett synnerligen allvarligt ämne för landsändan, vanligtvis uttryckt i börsindex, staplar och diagram, men också formulerat som maktproblem: varför återförs inte vinsterna till de provinser där de skapas? Varför misshandlas provinsen av den tidstypiska normen, nu senast uttryckt i någon stockholmsmoderats debila sludder om att tåg inte ska gå till träd i Norrland.
NJ försöker skapa autonomi från periferin, trycker på restart och hoppas att programmet går igång. Jag blir både förtjust och förvirrad. En hel del är påfallande svagt, inte bara det blekblå trycket över många sidor. Den inledande avdelningen ”Galleri” består av ingressliknande kortintervjuer som tar slut just när de borde börja, nej, det är inte fördjupande, inte ambitiöst, bara otillräckligt.
Längre når intervjun med dokumentärfilmaren Clara Bodén. Hon förmår väcka maktfrågorna nämligen, varför är landsbygden intressant om Zlatan bygger stuga där, eller om restiden till Stockholm ligger under 5 timmar? Hon vill prata maktstrukturer, solidaritet och fördelningspolitik. Där startar programmet igen, med politikens möjlighet, den som idag beskrivs som en omöjlighet, underordnad en naturkraft = utplundring av råvaror. Men ingen inom etablerad politik kommer att dra i den tåten, i Norrbotten sitter en landshövding som satt en ära och ett system i att sopa igen spåren efter en av de största brottslingarna, Northland Resources, från en socialdemokrati med jobbmardrömmar.
Den urbana normen är spöket i kulisserna, aningen sent upptäckt eftersom den varit samhällskraft allt sedan 1800-talets slut. Drömmen om framsteget och moderniteten har aldrig varit drömmen om landsbygden. Jag tror vi kan arkivera den diskussionen, det är politikens abdikation som är dagens problem, inte urbaniserings norm, det är oviljan att ens diskutera omfördelning, jämlik utveckling, att nämna det gamla slagordet om att hela landet ska leva – idag nyliberalt och otänkbart för det centerparti som en gång lanserade det.
Johan Lindberg skriver lättsamt och precist om Rönnskärsverken, en fabrik för guld och för gift som förblir framgångsrikt i att framställa det första men alltmer minskar det andra, bäst i klassen på miljö numera? Pernilla Berglund reder ut om inte språket också är en slags råvara, citerar poeten Jonas Gren som redogör för människovärdet och marknaden, och den alltid lika vassa Aase Berg som dissekerar Fredrik Reinfeldts språk och person, vivisektioner. Men egentligen handlar alltsammans om den språkmateria som tillät moderaterna att lansera sig som ett arbetarparti, om ett språklig maktövertagande helt enkelt.
En mycket vacker bildsvit av Sofia Runarsdotter, visserligen med den sedvanliga ruinromantiken för vår tid, men med en estetisk spetskompetens som brottar ner alla rutinmässiga invändningar.
Stor ojämnhet i detta tredje nummer, väldigt bra inslag varvade med obehövligheter och fortfarande med en layout som inte vill släppa sin examensnervositet.