Vad ska hända med Ebeneser?

I söndags hade jag återigen en värdefull kväll, när det engelska folkrockgänget Oysterband gjorde ett fint avslut på sin tre veckor långa sväng genom Sverige där. Och ännu en gång blev det så att själva den grupp som spelade på Ebeneser, med verklig inlevelse noterade vilken exceptionellt fin lokal som de fick förekomma i. Det tyckte sångaren John Jones i Oysterband. Och det har jag, genom årens lopp, hört så väldigt många andra tycka också. Totta Näslund, Peter Carlsson från Blå Grodorna, den amerikanske countryartisten Larry Cordle, hela det amerikanska countrygänget Western Caravan, Steve Riley and The Big Mamou från djupaste Louisiana, vår egen jazzigt folkliga vokaldrottning Monica Zetterlund, Notvikens komikernestor Martin Ljung, samt drivor med gästande artister från Afrika, Sydamerika, USA, olika delar av Europa samt från de flesta hörn av Sverige också. ALLA HAR DE uttryckt sina åsikter om att Ebeneser har varit bland de allra bästa, vackraste, mest akustiskt tillfredställande ställen som de någonsin har spelat på. Och jag tror dem faktiskt på dessa deras ord. För det är något stort, unikt och mycket speciellt över det gamla frikyrkotemplet Ebeneser och det känns inte alls för mycket om jag just här slänger in ordet MAGI också. Nu kom jag i samspråk med några bekanta under pausen i Oysterbands framträdande i söndags kväll och vi undrade då gemensamt: Vad kommer att hända med Ebeneser när Kulturhuset står färdigt? Men det är väl bara att inse hur det kommer att bli och att inte alls räkna med något annat: när Kulturhuset står invigningsklart, då är det också färdiglirat i Ebeneser. Kommunen lär knappast betala hyror på bägge dessa ställen. Någon kulturfilantropisk verksamhet lär det nog näppeligen bli alltför mycket frågan om. Så Ebeneser försvinner säkert, åtminstone som konsertlokal, och jag har inte någon aning om vad som då ska hända med lokalen. INTE FÖR ATT det nödvändigtvis skulle behöva bli så. Ebeneser skulle kunna behållas, som ett slags Bakficka för Kulturhuset. Det torde dröja väldigt länge innan någon av konsertlokalerna i Kulturhuset bonar in sig med samma trivsamhetsstatus som sedan länge finns hos Ebeneser. Så varför inte utnyttja det? Åtminstone under en övergångsperiod, när Kulturhuset ännu är nytt och ännu ej ?inkört? som konsertlokal. Ett seriöst och lite ängsligt förslag bara. Ett annat förslag skulle kunna vara att någon privat entreprenör skulle ta över verksamheten där. Men då skulle det ju bli konkurrens med Kulturhuset och det vore väl inte så bra. Förresten lär det väl bli samma sak med Lillan också. Den lär ju också försvinna när Kulturhuset står klart. Man har ju tillbringat några år av sitt liv, sammanlagt, på dessa platser. Och upplevt många stora saker. Men kanske ska man ändå inte misströsta ... Bruce Springsteen lär nog varken komma till Ebeneser, Lillan eller Kulturhuset. Men jag gick in på nätet härom dagen och fick närmast en hjärtattack när jag såg vad biljettpriset var till hans spelningar i Sverige i juni. Drygt 2.000 kronor per biljett! Om jag nu inte har fattat alldeles fel. När jag såg Springsteen första gången, 1981 på Hovet i Stockholm, kostade det 140 kronor. En viss skillnad. ?Arbetarklassens hjälte? kallades han en gång. Nu är det nog knappt att densamma arbetarklass har råd att ens fundera över att se honom live. FÖRRESTEN: EN FANTASTISKT bra bok, om själva bokläsningens oerhörda glädje, kan hur eftertryckligt som helst rekommenderas. Den heter Hur jag läste böcker och lärde mig leva och är, på ett livligt begåvat vis, skriven av engelsmannen Francis Spufford. Spufford skriver, med en efter alla år (han är född 1964) fortfarande helt obruten entusiasm, om hur han som ung pojke formligen gick RAKT IN I boksviter som C.S. Lewis Narniaböcker, Laura Ingalls Wilders böcker om Det lilla huset på prärien och hur dessa tidiga läsupplevelser har fortsatt att prägla honom. Spufford påminner mig också om att den allra sista meningen i Jack Kerouacs beat-bibel På drift faktiskt är ?Vet du inte att Gud är Nalle Puh?? och visst minns jag att både John Lennons mördare Mark Chapman och John Hinckley, som skulle skjuta president Ronald Reagan för att göra intryck på filmskådespelerskan Jodie Foster, gick omkring med J.D. Salingers roman Räddaren i nöden i en ficka. Spufford ger sitt förslag till varför just den romanen appellerar till ensamma och förvirrade unga män med våldsamma tendenser. Och så blixtrar namn som tysken Hans Hellmut Kirst och dansken Sven Hassel också förbi. Kirst har jag säkert läst 40?50 böcker av, för över 20 år sedan. Hassel skrev ultravåldsamma romaner från andra världskriget, ur tysk synvinkel och med klart pseudonazistisk vinkel. Spufford avskydde dem. Francis Spufford har skrivit en underbar och insiktsfull bok om läsandets stora glädje. Den skulle jag inte för allt i världen ha velat vara utan! OCH SÅ PÅ måndagseftermiddagen, i kallblåsten på ett övergångsställe i centrala Luleå, tar någon tag i min arm och säger förlåt och att hon bara vill att jag ska ?klia Malin så gott från mig?. Till min lilla kattälskling, alltså. Det värmde! Så snällt! Tack så mycket! Och till nästa gång: Lev Väl. Och så missar ni bara inte filmen Million Dollar Baby!

Vad ska hända med Ebeneser?

RAD SJU, PLATS ETT. Där sitter jag (nästan) alltid när jag befinner mig på Kulturcentrum Ebeneser, centralt beläget i Luleå, ety det är en plats som (nästan) ständigt är reserverad för Kuriren och jag å yrkets vägnar väldigt ofta har anledning att besöka Ebeneser.