Väl så New Age

Erykah Badu är vid sidan av D'Angelo den mest begåvade artisten av alla de som på 90-talet buntades ihop i någon slags rörelse som kallades Neo-Soul (ett slags sjungande komplement till hip hopens "ryggsäcksrap"). Där den senare drabbats av vad det nu kan tänkas vara, skrivkramp, skivbolagsstrul, jag vet inte, så har Badu fortsatt göra skivor. Ingen lika stark som de två första studioalbumen: Baduizm och Mama's Gun, men alltid intressanta och aldrig dåliga. Hon har jämförts med såväl Billie Holliday som Marvin Gaye. Det är begripligt och korrekt. Men man ska inte heller glömma Dionne Warwicks avslappnade röst, den hon lindade kring Burt Bacharachs melodier bättre än någon annan. Erykah Badu har resurserna, inte tu tal om det. Därför kan det bli tröttsamt när hon faller in i moderna funkjam och allt blir väl så new age för att man ska kunna stå ut. Å ena sidan. Å andra så är det en stark afroamerikansk tradition, detta att vända sig ut i rymden, göra kosmisk musik . Jag tänker på exempelvis George Clinton, Isley Brothers, Sun Ra och Alice Coltrane. New Amerykah Part Two (Return of the Ankh) är andra delen i en trilogi och vad det ska betyda vet endast Badu själv och gudarna. Jag har svårt att urskilja en tydligare linje än i Guns N' Roses helt obegripliga videotrilogi (Don't Cry, November Rain och Estranged). Helt vanlig hybris är min gissning. Albumet saknar självklara toppar, som The Healer från förra skivan eller Bag Lady från Mama's Gun. Men skivan växer för varje lyssning. Det är fullt möjligt att vi om tio år eller så ser på den här skivan, den här trilogin, som vi ser på Gayes Here, My Dear nuförtiden.