Pojkarna uppe i norr har gjort det igen. Nu med saxofonisten/kompositören/dirigenten Lennart Åberg som frontman, och med jazzlegendaren Bob Brookmeyer som kompositör/arrangör, på skivan Up North. Bägge behärskar suveränt de uttrycksmedel på vilka Norrbotten Big Band bygger sin musik: distinkta fraser, drivande grundrytm, tät klang, genomarbetade arrangemang och oklanderliga solistinsatser. Det är lika snyggt och lättigenkännligt som Count Basie, och i likhet med Basie låter det sällan överraskande. Det här är musik för de frälsta, och för dem som gärna vill ta ännu ett steg in i den moderna jazzens mittfåra utan att riskera att snubbla. två inledande spår - långa och välmatade, som alltid med NBB - där bland annat Nils Landgren ger prov på sitt fantasifulla trombonspel. Men det är framför allt Tim Hagans trumpet som glänser. Är vi verkligen medvetna om att han är en av världens bästa jazzmusiker, inte bara en driftig och sympatisk bandledare och naturaliserad norrbottning? Hade Tim Hagans stannat i USA hade han legat i topp på alla listor och varit frontman i alla viktiga combos. Åbergs muskulösa tenorsax gör aldrig någon besviken, inte heller hans sopransax som får välförtjänt utrymme i Brookmeyers 4-satsiga svit, skriven direkt för honom. Men hädiskt nog vill jag önska mig betydligt mindre sopransax i svensk storbandsjazz. Det är ingen tillfällighet att den amerikanska storbandsjazzens stilbildare nästan aldrig använder det instrumentet med dess ofta litet plågade klang, utan hellre klarinett. Alla som längtar efter att få ännu en skiva lika välgjord och stabil som en Volvo S 80 rekommenderas Up North - den är, som Åbergs inledande nummer kallas, In the Tradition.
