Så steg hon ned till oss, stjärncellisten Maria Kliegel från Tyskland, för att sprida sitt välljud över en andäktig Luleåpublik. Förintande parant i chiffongklänning i olika nyanser av akvarieblått, med strassbesatt liv, nät i ärmar och rygg, samt fyrslitsad nederdel lyste hon med en glans som inte förunnas oss ofta här, norrskenet knappast undantaget. Josef Haydns cellokonsert nr 2 i D-dur började förbluffande osäkert - det är långt kvar för Norrbottens kammarorkester att etablera ett bra förhållande till Wienklassicismen; jag vet inte ens om 1700-talsmästarna överhuvudtaget passar ensemblen. Men Kliegels spel lyfte och bar, och under Petter Sundkvists alltid lika distinkta arbete på pulten hämtade musikerna sig från den trevande inledningen. Jag tror sällan jag har upplevt en så makalös celloklang som i Kliegels Stradivarius från 1693 - bara att ha fått höra den är att ha kommit sfärernas harmoni litet närmare. Hennes djupa förtrogenhet med såväl instrument som musiktradition gjorde hennes del av konserten till en master-class i sig. Publiken tackade och tog emot. Förresten tror jag mig aldrig på hela jordens rund ha upplevt en så kultiverad publik som i Luleå: uppmärksam, mobilfri och nästan helt sund och frisk. Efter att ha upplevt konsertsalar från Oslo till New York som mer liknat sanatorier gläder jag mig åt oss icke-hostande norrbottningar. Som extranummer framförde Kliegel Tjakovskijs Nocturne - glittrande som glädjetårar. Hoppas hon snart är tillbaka - får man önska sig till exempel Elgar? Konsertens inledning bjöd på ett uruppförande: Sub specie aeternitatis; Variationer och lamento för piano, stråkorkester och trumset (2007), av Hans-Ola Ericsson. Ericsson är professor vid Musikhögskolan i Piteå, och hans stycke bär tyvärr den akademiska musikuppfattningens alla stigmata. Sådana här cerebrala manifestationer är alltid imponerande, men intressantare att studera i partitur än att avlyssna i konsertsalen. Ericsson har tänkt ut sitt tema, sina variationer och sin dynamik mönstergillt, och resultatet blir ett slags minimalistisk musik i fortissimo, men utan minimalismens subtila humor. Tyngdpunkten ligger på pianostämman, givetvis oklanderligt framförd av Mårten Landström. Dess styrka och komplexitet låter mer koncipierad för orgeln med dess helt andra klang- och registermöjligheter, och stråkarna får inte leva mycket av eget liv. Visserligen talar styckets titel om "evighetens synvinkel", men jag har svårt att tänka mig att den här kompositionen blir ett stående inslag hos Norrbottens Kammarorkester. Efter paus gav oss orkestern mer Tjajkovskij: Souvenir de Florence (Minne från Florens), med en angenäm touche av Sibelius vildmarksromantik. Mer tallkronor än Brunelleschi-kupoler i Petter Sundkvists tolkning. Det är fint att Norrbottens Kammarorkester siktar mot stjärnorna - skogsbrynet har man redan träffat.
