Philip Roth är en av de där författarna som brukar lyftas fram när Romanen ska diskuteras. Han anförs då som ett exempel på det gamla hederliga hantverket som består av en fängslande intrig, levande människoporträtt och en vilja att ta sig an samtiden i hela dess komplexitet. Han är en författare som står för "stilkänsla, djup psykologisk inlevelse i realistiskt skildrade människor, iakttagelseförmåga, intellekt, hantverksskicklighet", som en kritiker uttryckte det när den svenska romanen debatterades för ett par år sedan. I det här fallet var det menat som lovord men samma varudeklaration brukar ibland riktas som kritik mot en förstockad romanform.
Och visst är det någonting välbekant över Philip Roths romaner. När man börjar på en ny - i det här fallet Indignation som kom ut 2008 och nu föreligger i svensk översättning av Nancy Westman - är det som att man hörde ett klick - så rullar romanmaskineriet igång och ett människoöde tar gestalt med närmast nonchalant lätthet. Det hela är ganska överrumplande faktiskt (hur gör han?) och jag är personligen beredd att skriva under och sätta in ovanstående varudeklaration på pluskontot.
Indignation handlar om Marcus Messner, en ung judisk man från New Jersey; son till en koscherslaktare och a-student på Robert Treats college i början av 1950-talet.
Marcus har haft en lycklig uppväxt men som över en natt förändras hans faders beteende: fadern blir plötsligt neurotisk och börjar ständigt oroa sig för att sonen ska råka illa ut; hans överbeskyddande, övervakande beteende går till slut sonen på nerverna och Marcus bestämmer sig för att flytta till ett annat college, Winesburg i Ohio, 80 mil från föräldrahemmet, där han hoppas få vara i fred och ägna sig helhjärtat åt sina studier. Han har i själva verket inga särskilda ambitioner annat än att sköta sitt och göra allting rätt och riktigt, så som hans far har lärt honom att göra. Att hotet om en inkallelse till det blodiga kriget i Korea hänger som ett damoklessvärd över varje ung, amerikansk man vid den här tiden ger visserligen denna modesta ambition en viss tyngd; att missköta sina studier och bli utkastad från college skulle, drastiskt uttryck, vara detsamma som att riskera livet.
Marcus Messner hamnar trots, eller kanske på grund av, sina rättframma ambitioner i en rad konflikter med rumskamrater och skolledningen på Winesburg. Förvecklingarna antar närmast kafkaartade proportioner: liksom Josef K i Processen snärjs Marcus Messner in i ett nät av missförstånd och felaktiga anklagelser, och man följer protagonistens väg mot undergången som vore det ett klassiskt ödesdrama.
Romanbygget som maskin således - en jämförelse som helt säkert får vissa att rynka på näsan. Med rätta, ska man kanske tillägga, om man med detta menar ett slags litterär ångmaskin: välfungerande men i grunden meningslös. Indignation är någonting annat, en oerhört tät romantext, full av paralleller och analogier med Förenta staternas modernisering och utveckling. Det är som att Marcus Messners korta tid på Winesburg College egentligen är en mycket större berättelse om det sexuella uppvaknandet, puritanismen, antisemitismen, kommunistskräcken, utrikespolitiken och den paranoida rädsla som tycks vila över ett Förenta staterna som ständigt befinner sig i krig. Men som med all bra litteratur går Indignation samtidigt att läsa på ett annat sätt, som en dråplig och underhållande berättelse om en ung mans kliv in i vuxenvärlden.