Först och främst, chefsdirigenten Rumon Gamba är ett fynd! När han äntrade scenen berättade han på ett ledigt sätt om sina tankar inför konsertprogrammet och gav därmed publiken ett gemensamt kikarsikte av förväntan. Han kanske inte har världens snyggaste slagteknik, men han får verkligen orkestern att göra saker. Han har ett sådant naturligt och ledigt förhållande till musikens puls. Den går fram och tillbaka, han tvekar inte att ta ut svängarna, men det är alltid smakfullt. Det är kvällens första stycke, Serenad för stråkar av Edward Elgar ett exempel på. Stråkklangen känns mjuk, varm och dynamisk. Varje takt har sitt uttryck, sin mening. I sista satsen är det till och med som att musiken börjar leva sitt eget liv och rider ut till publiken på silverhästar. Häftigt!
Sedan var det dags för en violinkonsert av E. W. Korngold, som fick vi veta var den som definierade hollywoods filmmusik. Mycket riktigt känns det stundtals som att man sitter i en biosalong. Jag sitter och undrar vad det är som gör det och kommer på att det nog har med hornens höga melodier, drilleffekter av flöjter och stråkar och överflöd av harpa och celeste att göra. Men det är bra! Det är inte djupt, men känslosamt, vackert och roligt. Solisten heter Matthew Trusler vars spelstil passar som hand i handske till musiken. Han spelar känslosamt med mycket vibrato och drar sig inte för att ta ut svängarna. I sista satsen är det sådant ös att det är svårt att sitta still.
Inför Brahms symfoni nr. 2 har jag följaktligen höga förväntningar. Samtidigt känner jag mig lite orolig, man har ju sin "egen" version i sitt huvud om hur den skall låta. Men farhågorna kommer på skam! Det är inte så att alla fraser är som jag förväntar mig, men det är alltid musikaliskt och godtagbart. Mest imponerad är jag över hur Rumon Gamba håller ihop musiken, med strama tyglar men samtidigt med frihet. För att undgå "taktstreckets förbannelse" har Brahms många passager med synkopiska förskjutningar, där hela takter förskjuts en fjärdedel eller mer. Dessa kan lätt låta stampiga om man spelar dem alltför rytmiskt eller accentuerat. Men här har han helt rätt driv och får fram Brahms önskan om en organisk musikalitet. Orkestern låter mer homogen än på länge, med en vacker klang som berör. När livemusik låter så här slår det skivan; med välrepeterad musik där man sitter på helspänn för att höra vart musiken är på väg.