Välvalt och spelglatt
När det var det dags för Vivaldis De fyra årstiderna "blommade kvällen ut i full prakt, i Ringborgs nästan skamlöst njutningsfyllda och romantiska tolkning" skriver Norrbottens-Kurirens recensent Leif Janzon som varit på kammarmusikkonsert i Kulturens hus i Luleå.
<P>Två barockverk, mer olika än man kan tro. Plus ett samtida svenskt verk. Ett inte helt okomplicerat konsertprogram. Men ett som gav mer och mer ju längre kvällen led.<BR>Under ledning av Tobias Ringborg, violinsolist och dirigent, hade Norrbottens Kammarorkester valt att inleda med Bachs Brandenburg-konsert nr 5. Mycket mer svårspelat än den skenbart enkla strukturen låter förstå.<BR>Bachs musik kräver maximal känsla för storformen, för verkens arkitektoniskt genomtänkta uppbyggnad. Delarna måste alltid sammanfogas med en självklarhet som bara lång och nära kännedom om verken ger. Och helheten är hos Bach alltid mycket, mycket större än delarna. Vilket gör hans verk så svåra både att instudera och framföra.<BR>Kanske berodde det på premiärnerver (fast det var ju inte första konserten i serien ...), men första satsen i Brandenburgkonserten blev splittrad och osäker, inte minst manifesterat i flöjtsolisten Lena Weman Ericssons väl diskreta insats. <BR>Men gradvis kom både orkestern och ledaren in i verket, mycket tack vare utsökta insatser av cembalisten Mårten Landström. Och i tredje satsen var hela konsertkvällen redan hemma.<BR>Anders Eliassons Desert Point från 1981 såg Ringborg enbart som dirigent. Med driv och fin känsla för just stråkensemblens potential gav han detta mainstream-modernistiska stycke en oväntad släktskap med Bach. Strukturellt medvetet, dramatiskt överraskande.<BR>Efter paus var det dags för Vivaldis De fyra årstiderna, hans fyra små violinkonserter, en given hit - hela vägen från den fina världens konsertsalar till bensistationernas CD-ställ.<BR>Här blommade kvällen ut i full prakt, i Ringborgs nästan skamlöst njutningsfyllda och romantiska tolkning. Han och orkestern gav detta välbekanta opus en personlig prägel både i tempoval och dynamik.<BR>Sällan har jag hört Vivaldi framförd ?så nära naturen? som här. Som om den sköna norrbottniska vårkvällen flöt in och omvärvde både oss i publiken och uttolkarna på Kulturens Hus annars väl svalt träblonda scen.<BR>Att konserten sedan avslutades med både födelsedagshyllning och bissering gav alla lyssnare en härlig upplevelse att ta med hem. Det var en riktig feelgood-konsert!</P>
Så jobbar vi med nyheter