Vanvettigt bra från Tarantino!

En film som innehåller Wild Turkey-shots, Zippo-tändare, närbilder på Chesterfield paket utan filter (erkännande: det är 17 år sedan jag slutade röka och inte ett enda återfall - men det innebär inte att det fortfarande inte kan suga till av längtan efter ett riktigt kärvt filterlöst Chesterfield-bloss), en trio tjejer i en Dodge Challenger ´70 med 440-motor, massor med referenser till 1970-talsfilmer som Jakten mot nollpunkten (Vanishing Point) ("originalet, alltså - inte den där skiten med Angelina Jolie") och Den stora dagen (Big Wednesday) - kan helt enkelt inte vara dålig. Och det är inte heller, i min bok, Death Proof. I USA hade Tarantinos och kompisen Robert Rodriguez Grindhouse-projekt premiär i våras och marknadsfördes som "två filmer till priset av en". Alltså: Tarantinos C-filmshyllning Death Proof och så fem fejkade trailers och därefter direkt på med Rodriguez zombie-slasher Planet Terror. Men eftersom vi aldrig haft traditionen med flera filmer på samma kväll här i Sverige så får vi vänta till hösten innan vi får se Rodriguez film. Och möjligen till DVD-lanseringen innan vi får se de fejkade trailerna. Men annars är det tämligen komplett. Med bitvis medvetet knastrigt repig och svajig filmkopia och så hela Tarantino-konceptet som vi så väl känner det en gång till - alltså: isbitsdialog, dundrande magnifikt soundtrack (Willy De Ville! Coasters! Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Tich! Jack Nitzche! med flera!), svinsnyggt foto och dito klippning, kraftfull relansering av halvavdankad skådis (Kurt Russell) och så ett gäng hämndlystna dixie chicks också. OK: lägg till lite brutalvåld av grafiskt snitt, bara för skojs skull. Och så det vanliga Tarantino-tugget av till sist lite väl monotont slag. Och hela filmen rullar ut sig framför ens ögon. I korthet går handlingen ut på att Kurt Russell (som förvisso ser iskallt stenhård och alldeles ascol ut!), som spelar den galne stuntmannen Mike, åker omkring i sin krocksäkra kärra på vischan i Texas och Tennessee och mördar läckra tjejer. Genom att beslutsamt och ödesdigert totalkrocka dem till en helt annan plats. I Texas lyckas han med det. Men i Tennessee råkar han ut för den granithårda Zoe Bell och de andra bitchen i samma sorts Dodge Challenger som hade den egentliga huvudrollen i Jakten mot nollpunkten (Vanishing Point), från 1971. Och här inleder Tarantino så ett slags internt meta-skämtande med sin publik. Zoe Bell spelar sig själv här. Och det var hon som var Uma Thurmans body double i Kill Bill-filmerna. Och det antyds mycket starkt att det är just med Tarantinos Kill Bill-inspelning som de här tjejerna jobbar. Initierat pseudo-skoj för de extra nördiga. För övrigt hade jag inget som helst besvär med att relatera till varenda en av filmerna eller TV-serierna som obesvärat nämns här. Framhåller jag gärna och utan blygsel. Det kan också påpekas att den biljakt som förekommer här, med Russell i den ena bilen och de på hämnd mot honom vrålande tjejerna i Challengern, nog kan vara den mest rafflande jag har sett på bio. Någonsin. Och att den lap dance som Vanessa Ferlito serverar Russell tidigare; på ett roadhouse med en jukebox proppad med pålitliga plattor, uttrycksfullt filmade mexikanska måltider och med Tarantino själv som ultratörstig bartender samt hans lärjunge Eli Roth (Hostel) som en av kunderna som helst av allt vill få hångla med Ferlito, Rosario Dawson och deras kompisar, mycket väl kan vara en av de mest suggestivt sexiga filmsekvenserna någonsin. Death Proof är vingligt ojämn men försedd med flertalet intrikata bottnar. Bagatellartad. Men vanvettigt bra och vansinnigt underhållande. Det räcker gott och väl och hur mycket som helst för mig. Intygas och försäkras.