I gränslandet mellan dans, musik och poesi berättar duon om sorgens börda och om att förlora någon som burit en i och kanske genom livet. En människa som stått en mycket nära, närmast är en del av föreställningens "jag".
Med andra ord stora livsfrågor som levereras i ett stillsamt tempo, där förlustens smärta går som en röd, knivskarp tråd genom hela föreställningen.
Bitvis är det visuellt mycket vackert. Scenografin som består av ett antal ballonger fästna vid vedklabbar flyttas runt i scenrummet och skapar symboliska bilder, känslornas alla ansikten. Det är effektfullt och skapar stämning tillsammans med ljussättningen och musiken. Det är gravallvarligt sorgligt.
Bitvis överbearbetat. Kanske främst för avsaknaden av undertext. Det som talas visas också i rörelse, skuggspel eller via ljud. Vandrar föreställningens "jag" i ett skuggland får också publiken se skuggor. En övertydlighet som stänger fantasins dörrar och möjligheten till tolkning. Periodvis balanserar också föreställningen nära det patetiska. Stora ord som exempelvis "Alla ska dö", "Livet är samma sak som förlust", "Att leva är att dö" ställer höga krav på gestaltaren, speciellt som det långsamma tempot förhöjer kraven på att fylla scenen med nerv.
Andra scener går rätt in där man som publik blir delaktig i ansträngningen att överleva sorgen. Ett tillstånd där varje andetag är på liv och död. För hur släpper man taget utan att glömma? Var tar sorgen slut?