Vårdagjämning, våfflor och hundskit (som inte tas upp)
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så då vet vi det då. Pronto. Capice.
Valfritt annat fastslående ord. På vilket valfritt språk som helst.
Fast de flesta av de (allt för många) och så jämnmodigt utvecklande kriserna ska väl (förhoppningsvis!) vara över vid det här laget och slår man bara en snabb titt i almanackan ser man ju att - än finns det hopp!
På onsdag är det ju Vårdagjämningen. Följd på söndag av att sommartid börjar då. På jungfru Marie Bebådelsedag, men egentligen ännu viktigare att - det då är Våffeldagen!
Jo, det skriver vi med versal begynnelsebokstav, för det är viktigt. Återigen en tradition som vi ska värna om, helt klart!
I en amerikansk kalender som jag har uttrycks det mera poetiskt om det vi aningen mera stubbaktigt kallar för Vårdagjämningen: Spring Begins.
Våren börjar, alltså. Låter rätt mycket som en melodi författad av Johnny Mercer eller något annat gammalt låtskrivaress.
Sommartiden startade hos dem redan för två veckor sedan och det behövdes ju bara att jag skulle läsa Per Bjurmans krönika i Aftonbladet söndag, om en gammal låt av Steve Forbert som handlar om tågstationen Grand Central Station i New York och från det kom han in på Oyster Bar och New England Clam Chowder och hur gott det är och hur ständigt trivsamt det är där, och så var den i gång igen.
New York-feelingen.
Den ligger ju alltid latent på lur, men Per Bjurman är ju inte särskilt bra annars men krönikor från New York är han verkligt bra på och i dag lyfter kollegan/kompisen Ludde W. iväg dit för första gången och när jag tillfrågades om några tips så fixade jag förstås det och - då igen.
Det formligen bara högg till av längtan, efter att få komma till New York igen.
Bästa tiden där är egentligen senhösten och strax före jul. Då är feelingen så kompakt att man kan skära loss bitar och smaka på dem. Långsamt.
Men våren är inte alls dum den heller. Nähä, då.
Sommaren är värdelös. Men om alternativet är ingenting alls så - går den bra den också, thank you!
Tower Records har ju för övrigt konkat, så var ska man nu skotta till sig högar av obskyra cd-skivor då? Jodå, det finns så klart andra affärer för skivor. Men har man en gång fixat till åtminstone några rader av skivorna i på Tower Records i oklanderlig alfabetisk ordning, så saknar man dem.
En stor, tjock (över 200 sidor, gott och väl) och snyggt buntad tidskrift som jag hittills har missat inköptes av en impuls (sådana bejakar jag numera reflexmässigt) i helgen och dess namn var Livets Goda.
Det var mest om vin, visade det sig. Men något om whisky också, fast tyvärr tjatades det för mycket om single malt-snobberiet. Men till sist bättrades alltsammans på av att Livets Goda har haft den ytterst goda smaken att enrollera Lennart Persson som musikskribent. Han har en rullande serie här som Amerikanska musikklubben och den här gången skriver han om Soul Sisters som Aretha F. och Mavis Staples och Doris Duke och dessutom bjuder han på några extra musiktips också.
Magnifikt! Lennart Persson är landets bäste musikskribent och var han än väljer att publicera sig så är det Livets Goda! Det här bidrog till att rädda helgen!
Och nu höll jag ju på att slira bort alldeles från våfflorna men - nu är jag tillbaka vid dem igen.
Va? gott! Med någon klick vispgrädde och hjortronsylt kanske, eller hallondito. Eller (åh!) ÅKERBÄRSSYLT!
Den senare är för mig så udda och excentrisk så den kan jag bara fantisera om. Våfflor är egentligen goda enbart som de är också, med lite socker ovanpå. På söndag, alltså. Då bryter den festen ut, men jag sparar ytterligare någon dag och bjuder några goda vänner på några travar av dem en dag lite längre fram. Av strategiska och logistiska skäl, enbart. Men då ska det bli gott!
- Skriv om de slarvers som inte tar upp sina hundars skit efter sig, sa en hundrastande gentleman som gjorde just det (tog upp skiten, alltså).
Så klart ska man göra detta. Själv har jag ju inte hund, men håller med om att det inte skulle vara trevligt att vada omkring i skiten på gatorna som det är vanligt att man får göra i Paris, London och på andra ställen.
Det innebär ju ingen uppoffring alls. Påsarna kostar ju ingenting knappt och så kastar man det bland de komposterbara soporna. Färdigt och klart. Och tänk på att det finns dem som ser er - ni som skiter i att ta upp skiten.
Det som har förgyllt TV-kvällarna på måndagarna har ju tagit slut nu. Jag menar Leende guldbruna ögon, som var en alldeles härligt skön serie om ett multietniskt dansband. Men: bara i tre avsnitt! Borde ha varit minst det dubbla. Visst blir det väl en fortsättning någon gång?
Och efter Life On Mars på söndagskvällarna: den absolut, absolut sista säsongen av Six Feet Under, om den totalt dysfunktionella begravningsentreprenörsfamiljen Fisher.
Jag har redan sett den och vet hur det går. Och säger så här: missa under inga omständigheter det sista avsnittet, om några veckor. Något av det ovanligaste och mest lysande som jag någonsin sett i en fiktions-serie.
En vits som redan har självdött, eftersom den har berättats alldeles för många gånger är den som någon alltid erbjuder sig att berätta när lokalradion hälsar på i en byalokal någonstans och handlar om bankrånet som en äldre man lägger sig i och avbryter med orden "jag är civilagent".
Han säger fel, han menar att han är "senildement". Och vi har för länge sedan slutat att skratta.
Men i morgon: Spring Breaks.
Och äventyret fortsätter och katten Malin befinner sig i utmärkt vårform (mjau och inte njau) och än finns det väl förmodligen hopp eller - hur? Javisst gör de det!