Varför kunde hon inte leva?

Victoria Benedictssons dödsattest innehåller detaljer som fått många att rysa. Forskare och kritiker har också ihärdigt spekulerat och diskuterat hennes självmord genom åren. Varför kunde hon inte leva? Diagnoserna har skiftat och självmordet har ofta fungerat som ett raster vilket Benedictssons texter har lästs genom. Den döda kvinnokroppen har skymt författarskapet. Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap med genusinriktning vid Göteborgs universitet, skriver i sin nya bok med den talande titeln Hennes döda kropp att "Modediagnoserna har fastnat på hennes kropp som klisterlappar". Larsson hävdar att berättelsen om den undergångsdömda kvinnan har tagit över alla andra berättelser om Victoria Benedictsson och hennes författarskap. Kring sekelskiftet 1900 var det hysteri, under mellankrigstiden narcissism och latent homosexualitet och kring sekelskiftet 2000 var det incest och sexuella övergrepp som gjorde sig gällande. Larssons ambition är nu att skriva en ny berättelse som sätter Benedictssons texter i fokus, en berättelse som också visar på det stora inflytande som vännen och kollegan Axel Lundegård hade. På gott och ont. Lundegård var den som fick förtroendet av Benedictsson att förvalta hennes litterära kvarlåtenskap. Allt enligt ett avskedsbrev som hittades vid hennes dödsbädd på hotell Leopold i Köpenhamn där hon tog sitt liv 1888. Lundegård var också den som förde ut hennes alster och samlade skrifter till eftervärlden. Länge hade Benedictsson och Lundegård varit författarkollegor som läst och kommenterat varandras texter och "hennes yttersta vilja" var att han skulle ta hand om den litterära kvarlåtenskapen. Lundegårds betydelse för Benedictssons postuma författarskap är emellertid mycket komplicerad. Lundegård hade en tendens att "kavla ut och banalisera" hävdar Larsson gång på gång och hon använder sig här av litteraturprofessorn Birgitta Holms ord, som också nyligen skrivit en bok om författarskapet. Larsson visar i sin studie hur Lundegård profiterar på Benedictssons litterära alster och hur han efter många års skrivkramp blir en produktiv, girig och "hård affärsman". Benedictssons litterära kvarlåtenskap blir hans "baskapital och livförsäkring". Det var Benedictsson som gav honom uppmärksamhet, energi och pengar, hävdar Larsson. Det var också han som såg till att hon förvandlades från "den själsligt friska och sunda författarinna som hon framstod vid sin död till en sjuk, av ångest söndersliten, dödsdriven, kärlekskrank och hysterisk kvinna" hävdar Larsson. En bild som Benedictsson själv i sina verk vände sig strakt mot. Larsson är mycket tydlig i sin argumentation och det empiriska materialet som hon tagit del av är omfattande. Hon tycks ha dammsugit arkivet på olika tillägg, strykningar och bearbetningar av manuskripten som visar på en i det närmaste litterär våldtäkt där Axel Lundegård framställs som den stora förövaren. Larsson polemiserar också med andra Benedictssonforskare som Ebba Witt-Brattström och Birgitta Holm för att få fram sitt budskap. Ambitionen är att upprätta fragmenten. De litterära alsterna, lapparna och raderna, som hon menar måste läsas i sin "bristfällighet" med den information som texten ger. Larssons bok har fått ett starkt genmäle och när hon för några veckor sedan gick ut med kritik av nyutgivningen av Benedictssons verk hettade det till i den litterära debatten och flera framstående Benedictssonkännare och -forskare vässade sina pennor för att säga sitt. Denna debattfeber borde gynna den fortsatta forskningen kring Benedictssons författarskap. Ju fler texttolkningar desto bättre. Varje tid och epok skapar sina berättelser. Larssons bok visar att det inte bara finns en berättelse om Benedictsson utan många.

Varför kunde hon inte leva?

En död kvinna ligger på golvet framför sängen i blotta linnet. Hon är krampaktigt förvriden och badar i levrat blod. På högra sidan av halsen finns fyra snitt. En rakkniv ligger bredvid den döda kroppen.