Elsie Johanssons nya bok Då nu är jag är ett försök att förena essän med dikten. Den senare är hennes egen dikt, ny såväl som gammal. Det fria samtalet förs med civilisationskritikern Henry David Thoreau. Han som numera besöks av allt fler tankefränder i sin skogvaktarstuga. För stöd och tröst som det verkar. Nu blir han inramningen till Elsie Johanssons dikter, som fogas in mellan hennes repliker till filosofen och författarkollegan från 1800-talet.
Jag blir inte riktigt klok på Thoreaus uppgift, däremot blir jag än en gång klok av Johanssons diktning. Och betagen av kraften i den, särskilt debutsamlingen från 1979 Brorsan hade en vevgrammofon. Med sin suveräna klang av mänsklig värdighet och centrallyrisk skönhet från fattigdomens och historiens erfarenhet måste den samlingen vara på väg in i den klassiska bokhyllan.
Till Henry David riktas en rad frågor, formulerade med pastischens högtidlighet, artig i tilltalet, lite omständligt. Elsie J talar om höstens frost och om människans utsatta belägenhet i vår tid. Med något som ska föreställa 1800-talets konversationston dryftar hon den stora och den lilla överlevnadens frågor. Hon återkommer, ibland ursäktande, ibland förstående med fler frågor, men Thoreau säger ingenting, han bevarar sin gåta i Walden och hon bevarar sin. Men de två möts inte. "En person som tänker och arbetar är alltid ensam, var han än befinner sig" konstaterar herr T torrt i ett av sina citat.
Vevgrammofonen minns jag som en succé, och så förblir den. Den har humor, skärpa och djupa insikter från statarungens utgångspunkt, från Uppland och från kriget. Ibland har den en symfonisk mäktighet, och blir en episk sorgesång om tid och öde:
"Så gjorde vi oss öden/av stigarnas öde/ så gjorde vi oss sår/ i åsens djupa sårnad/ så gjorde vi oss sånger/ i det låga mjölonriset/ som knappt gick att höra i en femton, tjugo år".
Blandningen av djupaste allvar och en vårlik humor ger rikedomen åt Elsie Johanssons diktning. Om det enda vissa och ofrånkomliga, döden skriver hon, uppenbart roat: "Ifall du ser något pyttigt/ segla förbi/ cirka tio meter ovanför/ häcken/ bakom Lindgrens lagård då är det jag som passerar/ i ett hopkurat almlöv/ med ett litet litet segel/ på en tandpetarmast/ Om du undrar varför/ är orsaken den/ att då är jag faktiskt död".
Existentiell elegans, så där en passant. Sådana gnistrande smycken gjorde, och gör, hennes poesi till en så storartad upplevelse, långt utöver det som kunde ha blivit en senklang från proletärdiktningens tid.