<P>När en politisk förkortning blir allas egendom, då har det politiska genombrottet redan skett. DFFG ska läsas som De förenade FNL-grupperna och var en ung solidaritetsrörelse med Vietnams folk mot det amerikanska angreppskriget under 1960- och 70-talen. Den får i boken Vietnam var nära en ytterst detaljrik och kronologisk dokumentär, en närstudie över åren 1965 till 1975. Det var omtumlande år, livsavgörande för de som deltog och omöjlig att komma runt för alla övriga. <BR>Åke Kilander gör sin historieskrivning mycket närsynt, trots att den författats med 30?40 års perspektiv och möjlighet till eftertanke. Närsynt, ofta upprepande och lustigt nog i samma typografiska utförande som dåtidens stencilprodukter. Sotig av trycksvärta, även i det grafiska svår att få klarhet i, få översikt. <BR>Intervjuer, tillbakablickar, dokument och tidningsklipp. Rörigt, man bör ha varit en av deltagarna för att se linjerna. Nästan alla minns framgångarna, motståndet mot polisens ursprungliga batongtaktik, sossarnas oförståelse innan allting svängde. Droppen urholkar stenen sa man då, och det gjorde den.<BR><STRONG>Sentimental minnesförlust <BR></STRONG>Men det selektiva minnet ställer till det. De många FNL-pionjärer som här själva formulerar sin historia tycks ha drabbats av barmhärtig och sentimental minnesförlust när de betraktar sin ungdom, har svårt att minnas sektstriderna, den marxist-leninistiska styrningen, dogmerna. Det mindre fina.<BR>Det sammansatta är det intressanta. FNL-rörelsen är nog det enda exemplet från dessa år där sekten aldrig lyckades förstöra rörelsen. Här samsades sekten med hela det politiska fältet, brukade stor politisk begåvning och uppfinningsrikedom, endast den mest förstockade högern ställde sig mot. <BR><STRONG>Känsla för mediala utspel</STRONG><BR>Unga maoister fann till sin förvåning att de blivit del av en ny folkrörelse, en av de sista. DFFG arbetade med de klassiska medlen, hängivenhet, självtillit, uthållighet. Breda studier, ordentliga möten, outtröttlig informationsspridning och modern känsla för mediala utspel och det som då kallades utomparlamentariska aktioner, äggkastning, en och annan flaggbränning. Men kontentan handlade om det outtröttliga, jo då, att lära sig mötesteknik också. <BR>Rörelsen skolade en hel generation i politiskt beteende, den normerade för en tid politisk diskussion och i vidare mening kulturkritiken. De tidiga uppropen har en imponerande bredd. Allt talar för att FNL-ungdomarnas opinion var det som fick regeringen att vända från sin okritiska USA-hyllning och polisen att sluta möta varje demonstration med batonger. Som mest hade Vietnambulletinen 100.000 i upplaga. FNL-rörelsen vann helt enkelt.<BR><STRONG>En sak förenar oss alla </STRONG><BR>En dokumentär, i sina nostalgiska återblickar både roande och rörande, men som historieskrivning alltför självbelåten och distanslös. De många namnen är roliga att se än en gång, vad hände dem sen? Vardag visar det sig, rejäla yrken, knappast en samhällelig elit, snarare trägna tjänare för ett rimligt samhälle, lärare, bibliotekarie, socialarbetare. En sak förenar nog oss alla som deltog, nämligen känslan att en gång ha varit del av historiens stora rörelse. Delvis ansvarig, delvis deltagande, en berusande känsla av varm gemenskap och insikt, oftast iscensatt i isvinden utanför Systembolaget och Domus. Den känslan är ingen säker sanningskälla, men som livserfarenhet är den omöjlig att glömma. </P>
