Vikten av samtal och mötesplatser

Konstnären Eva Stina Sandling gör konst av ett krympande debattutrymme.

TROR PÅ BUDSKAPET. Framför Vuollerims kyrka reser sig obelisken                som slår fast att tanke-, samvets- och religionsfrihet ska råda.

TROR PÅ BUDSKAPET. Framför Vuollerims kyrka reser sig obelisken som slår fast att tanke-, samvets- och religionsfrihet ska råda.

Foto: Åsa Lindstrand

Kultur och Nöje2009-09-26 06:00
Den reser sig mot himlen. Lite inmotad i ett hörn av parken i Jokkmokk, men ståtlig ändå, obelisken i stål och härdat glas med texter på sidorna. Och stolt är dess budskap. Rakt av är den första artikeln i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna återgiven: "Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter". Det är Eva Stina Sandling, konstnär i Porsi, som har gjort obelisken. Den är en del i ett projekt där åtminstone fem obelisker så småningom ska ha rests på olika platser i Jokkmokks kommun. En kusin till den i parken står redan utanför Vuollerims kyrka. Den återger artikel 18 om tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Det var i den situation som uppstod i just Vuollerim för några år sedan, som hela obeliskprojektet föddes. En grupp människor, delaktiga i en stiftelse, flyttade in till byn. Och plötsligt var människor i Vuollerim för eller emot de nya. En del upplevde att debattutrymmet krympte, att det inte längre var tillåtet att säga vad man tyckte och tänkte, särskilt inte om den nya företeelsen. En av dem som kände att något förändrades var Eva Stina Sandling. - Jag började fundera på vad det är som håller ihop människor i samhällen, i städer och stater. Finns det någon kärna? Något allmängiltigt i demokratin? Det var något jag sökte. Det rättesnöre Eva Stina Sandling fann var de mänskliga rättigheterna. Samtidigt var ordet mötesplats på allas, eller mångas, läppar. Det sades, att folk saknar mötesplatser. Vad är en mötesplats? funderade hon. Framför sig såg Eva Stina Sandling de gamla mötesplatspålarna, de blåvita med en spets högst upp, framför sig. De som var vanliga förr, men som står kvar ibland längs de bortglömda vägar där få numera färdas. -  Där, på de gamla smala vägarna, gick mötena lugnt till. Man såg varandra på långt håll, stannade och hälsade artigt på varandra. Tillsammans med de rutsystem och koordinater som arkeologer gör sina utgrävningar efter, inspirerade pålarna konstnären i henne. Hon tänkte att hon kunde använda den öppna formen till att fylla med många olika skikt i tid och rum. Resultatet blev obeliskprojektet, där var och en av obeliskerna och dess budskap ska samspela med den plats där de står. - Egentligen är det ju inte obelisker i korrekt mening. En obelisk smalnar ju av lite uppåt. Men jag tycker att det låter mer aktningsvärt och respektingivande med obelisk, än med påle eller pelare. Invigs på måndag
På måndag invigs den tredje obelisken. Den kommer att stå utanför kommunhuset i Jokkmokk och uppmärksammar FN:s barnkonvention. Alltid aktuellt, kanske inte minst i en tid då ett land som Nya Zeeland överväger att återinföra barnaga. Rädda barnens generalsekretarare Elisabeth Dahlin kommer att förrätta själva invigningen för att sedan tala inför Jokkmokks kommunfullmäktige. På kvällen blir det ett möte öppet för allmänheten, då bland annat filmen En fyrkantig himmel på temat barnaga visas. Det är mer än 50 år sedan FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna kom till. Och världen ser långt ifrån ut som den borde, om de rättigheterna fick råda. Om människor föds fria med ett lika värde, så gör livet något helt annat med många, många. Kraften hos en FN-deklaration kan kännas obetydlig när desillusionen och cynismen tar för sig. Men Eva Stina Sandling känner ett visst hopp. Tål att luta sig mot
- Det måste ju finnas hopp. Och de mänskliga rättigheterna är som en ryggrad. Även om FN kan kännas som en koloss, och det finns stater som utnyttjar sina veton, så finns det ju likväl inte något annat att luta sig emot. Och också Eva Stina Sandlings obelisker ska tåla att luta sig emot. De är, lovar hon, svårvandaliserade till sin konstruktion. Planen är att de två återstående obeliskerna kommer att resas under nästa år, men bland annat den om FN:s ILO-konvention saknar ännu placering. Sedan hoppas konstnären att de kommer att användas. Dels att någon form av guide produceras till dem, men också att organisationer som jobbar med MR-frågor använder dem, till exempel som diskussionsunderlag vid seminarier. - Och de har redan använts. De har varit med i så många sammanhang redan, och skapat diskussioner. Precis som min önskan var - att skapa samtal.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!