Men också vuxenvärldens oförmåga att orka se unga som mår dåligt och ett tillstånd av "ingenstans" som uppstår i kölvattnet av utfrysning från övrigas gemensakap. Runt dessa tillstånd sprinner Lule Stassteater föreställningen Vi ska till ingenstans, på cirka 45 minuter och som vänder sig till högstadiet .
Långa 45 minuter.
Det handlar inte om historien i sig om de två ofrivilliga vännerna Iva och Elis. De som liksom blev över i skolan. Nej, det handlar om gestaltningen av detta allvar. För det är allvar. Elis har en storasyster som är narkoman. Han försöker plugga, skriva på sin bok men går och lägger sig med en klump i magen varje kväll. Iva, verkar inte ha någon annan att ty sig till än Elis och när sedan deras umgänge får ett hastigt slut, när något gått sönder, är hon fullständigt ensam.
Tristess, skolkning och besök hos fullständigt okänsliga kuratorer där man i gestaltningen sökt hitta humorn i föreställningen hittar inte fram. Istället närmast sorgliga nidbilder när överdrifterna tas till sin spets.
Gestaltningen bygger mycket på tystnad, oförmågan att hitta fram och in till nästan. Bortvända ryggar, stundom tom scen och ett ytterst svårspelat tempo. Det håller i cirka 30 minuter, men sedan händer något i publiken, som dittills suttit fängslad. Allvaret maler liksom bara vidare i en sorts rundgång som egentligen bara kan få ett slut. Nu blir det inte som förväntat. Lösningen kommer, men lite försent. Abrupt närmast.
Dock en viktig pjäs för sin målgrupp om än lite för mycket tristess.