Vilka uttryck tar sig våra känslor?

Och varför betydligt färre blir utbrända nu, medan depressionerna breder ut sig. Och är det då samma sjukdom som bara har fått en ny diagnos och en ny definition? Frågor som dessa dyker upp när man läser Karin Johannissons bok Melankoliska Rum. Boken ger inte några egentliga svar på om det är samma känslor genom århundraden som ges olika uttryck, eller om det rent av kan vara så att människor i olika tider känner på olika sätt. Helt klart är i alla fall att uttrycken för de känslor som ryms inom melankolins ram förändras under tiden. Genom att studera journaler och litterära beskrivningar av melankoliska tillstånd från 1600-talet till våra dagar definierar Johannisson nio olika varianter. En av dem, sensibiliteten, var på modet bland 1700-talets aristokratiska och intellektuella eliter. Där visades tårar och andra uttryck för en känslig själ gärna upp i det offentliga rummet. Med Goethes Den unge Werthers lidande (1774) blev ledan, en känsla av tillvarons meningslöshet, ett själstillstånd som den läsande ungdomen kände igen sig i. Ledan kunde även ha en viss status av upphöjd distans, att i tomhet och intighet stå utanför världen. En av de mest intressanta fallbeskrivningarna i boken är hur Max Weber, en mycket framgångsrik, hårt arbetande vetenskapsman, 34 år gammal 1898 drabbas av psykisk kollaps. Sömnlösheten var hans huvudproblem och under de sömnlösa nätterna nådde honom nu allt det han förträngt medan han arbetat hårt, inte minst sexualiteten. Under fem år saknar han helt arbetsförmåga och först efter 20 år kan han återvända till sin tjänst på universitet. I dag skulle vi kalla honom utbränd, och många andra akademiker och studenter visade upp samma symptom under förra sekelskiftet. Först när Weber entledigas från sina akademiska plikter blir han helt frisk och kan börja skriva den bok - Den protestantiska etiken och kapitalismens anda - som kom att ge honom berömmelse. Intressant är också Johannissons beskrivning av nervositet, exemplifierat av Strindbergs första besök i Paris. Hur strömmen av sinnesintryck sköljer över honom tills han skräckslagen klänger sig fast vid en lyktstolpe. I nästa ögonblick euforisk av all energi i staden. Och han frågar sig "håller jag på att bli en modärn människa?" Synen på den manliga känsligheten förändrades under 1800-talet. Från att det varit manligt att gråta och visa känslighet blir kraven på självkontroll en del av det moderna jaget. Och tårar och överdriven känslighet förvisas till den kvinnliga sfären. Överhuvud taget visar Johannisson hur melankolin i offentligheten varit männens och överklassens privilegium. Melankolin var (och är) kopplad till ett rörligt tänkande, en brinnande hjärna. Därför kunde varken arbetare eller kvinnor drabbas. Arbetare blev kroppsligt trötta och kvinnor möjligtvis hysteriska. För 100 år sedan var utbrändhet något som framför allt drabbade manliga akademiker, när diagnosen blev aktuell på 1990-talet var det kvinnor, många inom vård och omsorg som drabbades. Och nu på 2000-talet har utbrändhet, som kopplas till engagemang och energi i arbetslivet, börjat ersättas av den mer privata diagnosen depression. Som Johannisson skriver: "Frågan är vilken trötthet som gestaltas av vem och hur, och vilka värderingar som ger den mening".

Vilka uttryck tar sig våra känslor?

Är det vi känner uttryck för något i tiden eller är det bara vår egen personliga känsla? Om det är det senare, kan man fråga sig varför så många samtidigt fick diagnosen utbrändhet i slutet av 1990-talet?