Vind av stråkar över haven

De musikaliska positionerna i Kulturens hus har flyttats fram en bra bit. Norrbotten NEO under Petter Sundkvist har bjudit på avancerad samtida repertoar ända sedan den startades. Nu lägger sig Norrbottens Kammarorkester i musikaliskt/modernistisk framkant. Programmet kunde på papperet te sig litet väl exklusivt. Kanske inte estländaren Arvo Pärt
(född 1935), en konstmusikalisk kändis. Men Alberto Ginastera ... vem visste något om denne avdöde argentinare (1916-1983)? Vare sig på skiva eller konsertestrader är han något välkänt namn. Lettiske Peteris Vasks (född 1946) kände jag till genom den formidabelt dramatiska 1. symfonin; estniske Jaan Rääts (född 1932) är en produktiv herre. Men bägge kända bara av en liten exklusiv skara. Under den estniske dirigenten Paul Mägis distinkta ledning fick dessa fyra storheters musik liv och färg. Pärts Cantus in memoriam Benjamin Britten (1977) är typiskt Pärt: sakralt välklingande, subtila förskjutningar; brett och mystiskt, ett slags tonalt ikonmåleri med pastost pålagda färger. Medan Ginasteras Konsert för stråkar (1965) blev tuschteckning och kalligrafi: vindsnabba drag, interfolierade med breda streck. De bägge violinsolisterna Christian Svarfvar och Bartosz Cajler, liksom Linnea Nyman på viola och Erik Wahlgren på cello, briljerade. Men aldrig trodde jag väl att jag skulle få så stor behållning av en solist på kontrabas ... Fenomenalt framförande, signerat Erik Löwendahl, av fenomenal kontrabasmusik. Det kunde inte hjälpas att första numret efter paus, Vasks Musica dolorosa blev en liten skuffelse. Snyggt, men retro och postmodernt, föga dramatiskt eller smärtsamt. Den avslutande Konsert för kammarorkester av Jaan Rääts återvann publikens gunst: klassiskt fyrsatsigt, melodiskt och schvungfullt, med ekon av Bartók. Snyggt och bejublat. De här vindarna från öst och väst vill vi gärna känna mer av. Öppna dörrarna! Låt det blåsa!