Visst minns ni väl 1973?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En tjock bok. Rättelse: en RIKTIGT tjock bok, som den blivande kåkfararen till synes lite planlöst bläddrade i, utan att riktigt veta vad han skulle göra med den, verkade det ganska så mycket som.
Men trots allt trodde han att han nog skulle hinna igenom den, på de två år och nio månader som tingsrätten har utdömt åt honom. Som exempelvis lästid.
Men i inget av de reportage som jag har sett om det här, är det någon som verkar ha känt till något om den bok som Styrman fick och ej heller om dess författare. Så därför, här och nu, lite förhoppningsvis användbara bonus-info. Inför den kommande fängelsevistelsen.
Boken i fråga hette Och jorden skälvde (i original: Atlas
Shrugged) och var författad av Ayn Rand.
Denna från Ryssland till USA redan under 20-talet emigrerade kvinna hade ett märkligt och bitvis fascinerande levnadsöde.
Hon utvecklades gradvis till en ultrakonservativ författare, som i sina böcker pendlade mellan rakt över disk-fascistoida och dunkelt populist-liberala åsikter. Romanerna passerade ofta tusensidor-antalet och särskilt Atlas Shrugged brukar beskrivas som "en roman som riskerar att göra de som läser den konstiga".
Fast det senare är väl knappast så aktuellt i The Prince of Darkness enskilda fall. Jämför man sig, utan att rodna, med Vaclav Havel, Alexander Solsjenitzyn och Nelson Mandela klarar man bergsäkert av, den enligt uppgift med en gargantuansk sexdrift försedda, Ayn Rand också.
Så här har nog Han Som Släckte Lyset fått något att bita i. Tycks det som.
Själv nöjer jag mig så gärna med det i hög grad aktuella mars-numret av Vanity Fair. Det som handlar om Hollywood och som är det allra biffigaste i tidskriftens hela historia - 316 sidor.
Så sakteliga börjar Vanity Fairs kvaliteter slå igenom även hos svenska bedömare. Mats Olsson nämnde det här numret, med förtjusning, i sin krönika i Expressen i söndags. Och min förra kollega Ylva Carlsson berömde ett tidigare nummer i en spalt av den tidskrift om media som förr hette Pressens tidning, men som nu har bytt namn.
Jag ansluter mig helt till dessa åsikter och applåderar de LÅNGA och EXTREMT VÄLSKRIVNA artiklarna, som i sig är ett elegant slag på käften till hela den snuttifierade Metro-mentalitet som de senaste åren har haft lite förlätt att breda ut sig bland redaktörer och trendiga tidningsmakare.
Och till alla ni som uppskattar kvalificerad läsning om film och Hollywood och massor av extraordinära bilder därtill - mars-numret av Vanity Fair är det som gäller för er!
Några smakprov bara: Evan Wright om den mystiske agenten Pat Dollard, aldrig tidigare publicerade foton av Sammy Davis Jr på polarna i "The Rat Pack"; Frank Sinatra och det coola gänget, Bobby Kennedy och andra ikoner, kolumnisten James Woolcott om 50-årsminnet av Elia Kazans forfarande råbitska film Ett ansikte i mängden (A face In the Crowd) samgt ett saftigt avsnitt ur superproducenten Robert Evans nya memoarvolym.
Vanity Fair borde ingå i undervisningen på journalisthögskolor. Problemet är väl bara att de som undervisar där inte är smarta nog att inse hur fullständigt fantastiskt bra den här tidningen (och dess skribenter) är...
Och så är det sorg just nu. Eftersom det sista avsnittet av den engelska TV-serien Life On Mars sändes i söndags kväll.
Lysande, förstås. Som hela serien har varit. Men det finns hopp om att träffa polisen Sam Tyler, som på något mystiskt sätt har slungats tillbaka i en tidsmaskin från nutiden till 1973, hans barske - men av äkthet strålande! - chef Gene Hunt och de övriga i styrkan i engelska Manchester.
Ytterligare en säsong av Life On Mars existerar. Och jag förutsätter (ja faktiskt: kräver) av SVT 2 att även den inhandlas. Så fort som möjligt.
Och det är alltid lika kul att läsa de TV-skribenter som faktiskt inte har förstått nåt alls av den här serien. Trubbiga som breda plankor. Och beredda att dela med sig av den insikten till omvärlden också ...
Life On Mars är omvälvande fiktions-TV av samma klass som Uppdrag mord, Law and Order, Twin Peaks, The Sopranos, Deadwood, Cityakuten och ytterligare ett antal serier.
Och 1973 - minns ni det året? Då var jag 19 år och livet om inte precis lekte, så var i alla fall väldigt uthärdligt och mestadels sympatiskt.
Minns ni också musik en från det året? Inte bara David Bowies Life On Mars, utan även Blockbuster med Sweet, Gudbuy t?Jane med Slade, See My Baby Jive med Wizzard, Time In A Bottle med Jim Croce, The Most Beautiful Girl med Charlie Rich, Paper Roses med Marie Osmond, Loves Me Like a Rock med Paul Simon, Tie A Yellow Ribbon Round the Ole Oak Tree med Tony Orlando and Dawn, Yesterday Once More med Carpenters, Boogie Woogie Bugle Boy med Bette Midler, My Love med Paul McCartney and Wings, Daniel med Elton John, You Are the Sunshine of My Life med Stevie Wonder, Dueling Banjos med Eric Weissberg och Steve Mandell (ur den fantastiska filmen Den sista färden (Deliverance) och You?re So Vain med Carly Simon. Med många flera. Helt fantastiskt.
Man kanske skulle satsa på att ta sig dit. Alldeles som Sam Tyler.
Katten Malin struntar dock i 1973. Bara hon får vatten, torrfoder, någon godbit och mjölk så är det bra.