Vitala västerbottniska virtuoser

Här var det ju faktiskt bara att sätta sig till rätta och njuta. I omkring 90 minuter. Och det gjorde en så gott som helt fylld Lilla salen i Kulturens hus på torsdagskvällen, när de bägge västerbottniska virtuoserna Johan Norberg, gitarr och femsträngad kantele, och Jonas Knutsson, diverse saxofoner, gjorde ett starkt bejublat framträdande där. De här männen har känt varandra sedan långliga tider, men samarbetat sedan år 2000. Och de uttrycker sig via sina instrument. På ett både diskret och artigt sätt (och vis). Inte ett spår av något effektsökeri. Bara kvalitet. Rakt över, genom och fram samt tillbaka (också). Den i dagarna 50-årsfyllande Johan Norberg (varmt grattis!) har som studiomusiker spelat på långt över hundra skivor, arbetat som producent för bland annat Sven-Bertil Taube, Meja och Ulf Lundell, skriver ständigt spännande kolumner och recensioner i tidningen Vi, samt grundligt och notoriskt flitigt legitimerat sig själv som en kvalitetsbegåvad gitarrist i den så kallade högre skolan. Jonas Knutsson tillhör också de verkliga essen inom sax-gebitet. Och bägge två samarbetar de på ett såväl mycket sympatiskt som helt sömlöst förenande sätt - undersökande (som två doktorer) och inventerande sina respektive instruments potentialer och utvinnande mesta möjliga ur dem. Man kan, med visst fog, tala om teapeutisk kraft här. Ingen tvekan alls om den saken. De spelade melodier med namn efter västerbottniska byar, som Bygdsiljum ("så kanske vi bidrar till att de får finnas kvar", menade den med massor av fnösketorr humor försedde Johan Norberg) samt polskor och diverse annat. Det lät luftigt och improviserat. Men bara för att det lät så, så var det naturligtvis ändå strikt inrepeterat och disciplinerat. Men även lekfullt. Johan Norberg tyckte också mycket om att förmedla utomordentligt roande anekdoter mellan melodierna, bland annat om en 30 minusgradig turné för 30 år sedan med bland annat Norrbotten Big Bands musikaliske ledare Tim Hagans och andra goda historier. Och hans fyraårige son beskrev en gång en av pappas melodier som: - Det här handlar om en sorglig flicka som inte kan bajsa och så dör hon. En metafor som jag absolut köper - denna kväll fylld av sympatisk kvalitet.