Willie Nelson - den ende och oförliknelige

Lägg därtill nästan lika många cd (och ändå är inte just min samling mycket långt från komplett), samt att jag har sett mannen några gånger live och även tillbringat en timme intervjuande honom tillsammans med den engelske musikskribenten Barney Hoskyns, i hans turnébuss utanför Cirkus i Stockholm, och man kan absolut hävda att: Ja, jag gillar honom. Mycket. I min anteckningsbok kan han helt enkelt inte göra många fel. Om ens något enda. Den numera 76-årige Willie är sedan länge en helt säkerställd amerikansk ikon. Vilken skivproduktion i ordningen som nya American Classic är vet han antagligen inte heller själv. Men han bör ha känt ett extra starkt nostalgiskimmer för materialet, eftersom det handlar om plock ur The Great American Songbook och det har ju Willie gjort förut. På Stardust (1978) och Somewhere Over The Rainbow (1981) och då, liksom nu, med ett slutresultat som endast kan betecknas som skrämmande slutgiltigt och helt enkelt - allra bäst. Med ett oantastligt jazzkomp från till exempel Christian McBride på elbas och Jeff Clayton på altsax, samt den gamle compadren Mickey Raphael på dödsisande munspel, sjunger Willie med oförliknelig frasering och rysligt kolossal närvarokänsla, men håller igen på sitt evigt aviga gitarrspel (Anthony Wilson tar i stället, tämligen exemplariskt, hand om lejonparten a v detta). Jag påstår att mycket, mycket få klarar av att sjunga som Willie Nelson kan sjunga. Numera. Och att notera: inom en mängd olika genrer också: country, klassisk crooner (som här), blues, till och med reggae. I det dussinet sånger som han obesvärat vandrar igenom här, i Tommy LiPumas avspända produktion, lägger han hela tiden in mästarklassen. Enda möjliga parallellerna är Frank Sinatra, Mel Tormé och Tony Bennett. Det är den standarden vi pratar om. Han startar med The Nearness Of You, går sedan i intim närkamp med Come Rain or Shine, gör en underbar Because of You, duettsamarbetar med en livsfarlig Diana Krall i If I Had You och med en anmärkningsvärt hedrad Norah Jones i Baby, It’s Cold Outside (ett av de lekfullaste och bästa numren), och börjar nå finishen i och med Angel Eyes och On The Street Where You Live samt sätter slutpunkten med en elegant, luftig och garanterat definitiv Always On My Mind (som han har gjort många gånger tidigare, från 80-talet och framåt, men som hittat nya valörer hos med denna förnyade och slutgiltiga - ? - undersökning). Det hade ju varit oändligt fint med en version av den odödliga saloonklassikern One For My Baby. Men den kanske kommer. Någon gång. På andra sidan regnbågen. Willie Nelson har ändå gjort 10-15 ruggigt oklanderliga mästerverk, i sin långa karriär från 1960-talet och framåt (både album som Red Headed Stranger, Shotgun Willie och Across the Borderline och enskilda, egenhändigt författade sånger som Night Life och Crazy; som hundratals artister har tolkat men aldrig bättre än han själv), men American Classic innebär ännu en ljuvligt starkt lysande juvel i kronan. Glöm slynglar som Michael Baublé och andra inom någorlunda samma genre. Det här är The Real McCoy - en av de numera väldigt fåtaliga helt kompletta och personliga sångartisterna i vår samtid.

Willie Nelson - den ende och oförliknelige

Jag har hållit på och skiktat om mitt rätt ansenliga lager av vinyler den senaste tiden och fann då bland annat att jag har en och annan sådan med Willie Nelson. Omkring 50 stycken, för att vara nästan exakt.