Willy Clay Band - gänget man kan lita på

Annars var det mesta komplett och utan ens den minsta lilla tendens till sprickor i fogarna, när Willy Clay Band spelade i Kulturens hus Lilla sal på torsdagskvällen - inför en SRO-publik (Standing Room Only - endast ståplatser). Så fullt det kunde bli, i alla fall. Och en sån där jäkla perfekt konsert, med översvallande gott om humör, känslor, speldynamik, oklanderliga trestämmiga harmonier à la CSN och en hela tiden lika osviklig lojalitet och respekt gentemot den musik som de saluför. Som oavvisligen är country. Dock den allra bästa countryn som går att skaka fram; ingen bräkande och fejkad hatt-country som stinker av unken kommersialism - här var det enbart The Real McCoy. Befriad från inställsamt hyckleri och mjäkiga kompromisser. Enbart äkta och robusta feelings. Rakt igenom. Willy Clay Band kommer från Kiruna, hade med legendariske organisten Garth Hudson från The Band i en av låtarna på sin första skiva, har nu gjort en ny skiva och en av låtarna från den kickade in sig på Svensktoppen nu senast. Right On! Bandet är så genuint att man närmast ramlar ut ur rullstolen av glädje och entusiasm och när Örjan Mäki sätter sig med sin pedal steel är man, åtminstone i sinnet och tankarna, någonstans i west Texas på en honky tonk bar. Yeah! Willy Clay Band tar musiken på allvar (inga jävla boots och sexliters-hattar; tre av medlemmarna har mycket prydliga slipsar) och detsamma gäller texterna: de står för någonting. Alltid och hela tiden. Shading the Sun är en stark text om en ung kvinna som luras att försöka smuggla in knark i Sverige men naturligtvis torskar. Mighty Good Time, Far Away, If You Leave Me Now och All My Tears Will Wash Away ansluter sig samtliga till den Americanatradition som gruppen verkar så fint och äkta inom. Och när munspelet plockas fram så finns det i ett bröstställ. Och låter som en tågvissla. Exakt. För mig är det här en av årets mest suggestiva konserter hittills: tät, tung, tydlig, tuff. Publiken jublade och fick en bonus i form av två förakter; dels Anton Björkenvall, som med sin särpräglat medfarna röst (trots att han verkligen inte är många minuter över myndighetsgränsen) gjorde en återhållet behärskad lo-fi-prestation, och även Ollie Olsson, som mestadels verkar som låtskrivare, producent och mixare men som gjorde ett lågdynamiskt album härom året också, där han visade sin klass som sångare. Nu också - i revisorskostym och speciellt uttrycksfullt i Never Be Alone Again och It’s Rainin’ In New York (påminnande om Mickey Newbury) samt i den låt som var menad till Percy Sledge men som aldrig blev av med honom: Sweet Thang. Och så hade man inte heller möjlighet att se den här suveräna spelningen till slut - satan också ! Men av den trots allt majoritet som jag ändå såg - OJ, OJ, OJ va’ BÄST DET VAR!

Willy Clay Band - gänget man kan lita på

Tja, i princip var det ju bara lägerelden som saknades.