Adam Zagajewski är en av de poeter som lyfter undan tid och rum i sin dikt. Så att själva helheten blir större, mer sammanhängande. Hans närvaro är på något sätt större än historien enbart, hans aktualitet alltid färskare än moderniteten enbart. Naturligtvis är han en vis och gammal europé, men egentligen bär han sin egen kanon, en enorm lyhördhet mot själva summan av existensen.
En ny samlingsvolym ger en fullödig bild av denne store intellektuelle diktare, som vanligt översatt av Anders Bodegård. Antenner i regn innehåller dikter från hans tre senaste samlingar, Återkomst, Antenner och En osynlig hand.
I det alldeles väldigt kloka förordet frågar sig Marie Lundquist hur det kan komma sig att man känner sig så hemma i Zagajewskis dikter? Det är väl själva undret, som inte riktigt låter sig förklaras, i all stor dikt, hur välbekant den verkar, fast man aldrig läst den förr. Dess förundran, dess stora känsla av närvaro i allt som varit. Så skapas kanon, och klassiker. Den är inte förgäves. Som i första strofen i dikten Genealogi, självklart är det på detta sätt: "Jag kommer aldrig att möta dem,/ dessa ålderdomliga gestalter/ - de var likadana som vi/ och ändå helt annorlunda./ Fantasin arbetar oförtrutet/ med deras existens gåta/, den kan inte vänta tills minnets/ hemliga arkiv ska öppnas".
Är Zagajewskis ledord medvetenhet? Med blickarna riktade åt alla håll, öppet. Så att han även kan formulera raderna på den ort som något mindre tänkare hävdade gjort poesin omöjlig. "I barackernas tystnad/ i julisöndagens tigande/ svalornas skärande vissling... Finns då inte mera kvar/ av människornas tal?".
Frågan ställer sig i Auschwitz, en av världens mest allvarliga platser.