Zozo

Zozo
Filmstaden
Regi och manus: Josef Fares
Foto: Aril Wretblad
Musik: Adam Nordén
Skådespelare: Imad Creidi, Antoinette Turk, Carmen Lebbos, Elias Gergi, Viktor Axelsson, Charbel Iskandar, Yasmine Awad, Jad Stephan, med flera

Kultur och Nöje2005-09-02 06:30
ROLF NILSÉN
Ger man sig till att påstå att detta är Josef Fares första film ?på riktigt?, så ligger det åtminstone en hel del av seriös relevans i detta.<br>Han debuterade med Jalla! Jalla! som var en vital och gullig liten komedibagatell, som visade upp hans obestridliga hantverksskicklighet samt känsla för charm och tillvarons inte alltför betungande banaliteter.<br>Därefter drabbade han oss med Kopps, där han utförde en djup bugning mot hela Åsa-Nisse-genren i en polisiär komedi som var ungefär det allra ?schwammligaste? till enfaldigt dravel som har förorenat biodukarna de senaste åren.<br>Och så nu då ? Zozo. En film som förmodligen berör Fares på ett betydligt djupare sätt än sina föregångare. En vemodig, tankfull men också lite stillsamt rolig film, om elvaårige Zozo som lever i Beirut med sin familj i slutet av 1980-talet.<br>Den våldsamma turbulensen tilltar i staden. Familjen planerar för att ta sig till farfar och farmor i Sverige men ? ödet hinner före avresan och plötsligt är det bara lilla Zozo kvar.<br>Han spelas av Imad Creidi och sällan har man väl sett en liten pojkes hjälplösa längtan efter sin mamma illustreras så gripbart, som sker här och i Zozos oändligt värnlöst plågade ansikte.<br>Josef Fares berättar medvetet konstlöst och helt utan sentimentalitet. Han behåller några sagomoment också, förmodligen för att lätta upp i det som annars hade kunnat riskera att bli en alltför kompakt tung och dyster helhet.<br>Därför har vi även att ta ställning till en liten talande kyckling. Det är den som kommer att bli lille Zozos ende kompis sedan familjen bortraderats och ja: det är en både ulligt gullig och verbalt slagfärdig liten kyckling, detta.<br>Sedan byter Fares perspektiv och lämnar bombernas Libanon för den fridfulla idyllens Sverige.<br>Zozo omfamnas av farfar och farmor och gradvis byggs det upp en mycket finstilt och varmt äkta relation mellan speciellt hans lätt burleske gamle farfar (Elias Gergi) och honom.<br>Farfadern plockar rutinmässigt ut lösgommen, visar hur Zozo ska försvara sig mot översittare och tar med honom på promenader och till en brygga där det går att fiska.<br>Josef Fares betraktar Zozos livsöde och människorna omkring honom med filosofisk stillsamhet, kärlek och stor förståelse. Den radieras också besvärsfritt över till oss i publiken och eftersom Imad Creidi är en så talangfull naturbegåvning, så är mycket vunnet redan genom detta.<br>Zozo är kanske inte någon stor film, men den är innehavare av detta i mitt tycke så viktiga som att den har ett pålitligt tickande hjärta och i sitt pendlande mellan det genuint skräck- och orosfyllda och det pålitligt trygga, så hamnar den i alla fall tillräckligt ofta så rätt att det känns som en nödvändighet att se den.<br>Om man sedan ?köper? den talande kycklingen eller inte ? det är ingenting annat än en utpräglat individuell smaksak.<br>Betyg: Tre kurirenhästar<br><br>
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Kultur och Nöje
Norrbottens län